Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fulingens kärlekssaga, berättelse af prinsessan Karadja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FULINGENS KÄRLEKSSAGA.
Berättelse af
PRINSESSAN KARADJA.
]^[är »fulingens» förlofning
eklatera-des, väckte den rakt ingen
sensation i staden. Herrarne smålogo,
damerna fnissade och så enades alla om,
att det var ett utmärkt lämpligt parti.
Löjtnant Göran Ehrenpool var en
ovanligt stilig karl . . . och »fulingens»
pappa, generalkonsul Holm, var en
mäkta rik man. Det passade ju brai
»Fulingen» var kär förstås . . . och
fästmannen tog henne för pängarnes
skull: — det kunde ju hvar människa
begripa . . . Man undrade bara om
Frida kunde vara enfaldig nog att
inbilla sig att han värkligen höll af
henne?
Så enfaldig var »fulingen».
Frida Holm var enda barnet och
sin fars ögonsten. Han hade gjort
allt för att skämma bort henne och
totalt misslyckats. I hela Stockholms
stad fanns ej en enklare och snällare
flicka; hon var också allmänt omtyckt
och fast hon ansågs vara ett af
landets bästa partier föll det ingen af
hennes flickbekanta in att afundas
henne . . . stackars Frida var ju så
full —
Ja — ful var hon — det var
onek-ligt. Men hvad gjorde det, — alla
människor höllo ju af henne ändå? —
När Frida såg sig i spegeln, skrattade
hon åt sin egen fulhet, så att de hvita
tänderna lyste. Det gjorde hon då
rätt i! Hennes leende var hennes enda
skönhet: det fanns sol däri — sol, som
lyste och värmde. —
Generalkonsuln hade varit enkling i
femton år. Frida kunde knappast
minnas sin mor. Dunkelt — liksom
genom en dimma hägrade för henne
moderns drag, men ljudet af hennes
stämma det mindes hon ännu. Ibland
när det var mörkt trodde hon sig
förnimma en sakta hviskning: »Stackars
min lilla fuling». Så brukade hennes
mamma kalla henne och det lilla
förklenande ordet blef hennes käraste
smeknamn. Hon ville att hennes far
och alla som höllo af henne skulle
kalla henne — »fulingen». —
Benämningen spred sig: snart kallades
Frida Holm allmänt så.
. . . Och nu var hon förlofvad! —
Hon visste knappt själf hur det hade
gått till: det var så underbart alltihop.
— Hon kunde icke förstå att hon
förtjänat så mycken lycka. Den kom så
oväntad, så mycket större och rikare
än hon drömt om — och just då hon
nästan upphört att hoppas därpå.
Frida hade redan varit »ute» i
socie-teten i tre år och tyckte inte alls att
det var roligt. Hon hade aldrig fått
»sitta» på någon bal äfven när det
var ondt om kavaljerer och dussintals
vackra, fattiga flickor fingo »klä vägg».
Men hon var alldeles icke smickrad
af denna utmärkelse från herrarnes
sida. Hon blygdes å deras vägnar.
Frida hade ej lärt sig att se humorn
i lifvets tragedi. När den ene efter
den andre af hennes dansörer
sam-vetsgrannt friade till henne, efter att
»con amore» ha kurtiserat hennes
vän-ninnor ... ja — då tyckte fulingen
rakt inte att det var lustigt. Hon
tyckte det var riktigt otäckt.
Nu var hon redan 21 år och
generalkonsuln, som en längre tid varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
