Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fulingens kärlekssaga, berättelse af prinsessan Karadja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjuklig, började sucka otåligt hvar gång
som Frida afslog ett nytt anbud. Hvad
väntade hon på . . .? På kärleken —
förstås — och fulingens ansikte
strålade.
Så reste de till Lysekil en sommar.
Der träffade de löjtnant Göran
Ehren-pool. Han hade blifvit presenterad
för Frida vintern förut men aldrig
tagit någon notis om henne. Fulingen
tyckte bra om alla herrar som icke
uppträdde som spekulanter . . . Med
dem blef hon snart god vän och
kamrat. Det dröjde ej länge förrän Göran
upptäckte att Frida var en ovanligt
treflig flicka, — frisk, glad och hurtig.
Skulle han . . .? Nejl Hon var för
ful.
Han. förmådde icke ...
En gifmild försyn hade bland andra
rika håfvor förlänat Ehrenpool ett
ut-bildadt skönhetssinne. Frida rent af
upprörde Görans estetiska begrepp och
tanken att dagligen ha henne till
vis-å-vis fyllde honom med oöfvervinnelig
motvilja.
Någon finansiell nödvändighet till
ett så förtvifladt steg som ett
äktenskap med fulingen — fanns det
värk-ligen icke. Han hade inte ätit upp
hela sitt möderne ännu! Senare
kanske, — om icke något mer förmånligt
parti erbjöde sig . . . Ja — Göran
kunde ju alltid fundera på saken. Det
skadade inte . . . Frida kunde under
tiden placeras på reserven. Gubben
Holm var tät och Frida var enda
barnet. Hur mycket trodde man att hon
kunde få? En half million — minst!
— Så! Det var katten! — Då vore
det dock skäl att försöka . . . Hvarför
inte — aprés tout? »Skönhet förgår —
pängar består». — Göran var säker
om att få skrattarne på sin sida. Det
var hufvudsaken! Som alla herrar hade
han en fasa för att bli ridikyl. Han
ärnade naturligtvis ej, ä la Don Quixote,
uppträda till fulhetens försvar och
värna sin fästmö för kamraternas drift.
Tvärtom! — om han själf gaf dem
godt exempel och prisgaf henne till
allmänt åtlöje, då kunde han ju säkert
påräkna sina bekantas gillande bifall.
Det fanns äfven en annan
omständighet till fulingens favör. Hon hade
gett korgen åt två af hans bästa
vänner. Det kittlade hans fåfänga att
han — Ehrenpool — skulle segra där
kamraterna lidit nederlag, ty att han
skulle lyckas — fast dt misslyckats —
se, det betviflade aldrig Göran. Han
egde den bome segrarens lugna
själf-medvetande som aldrig förlamas af
tvifvel eller hämmas af tvekan.
Han kom — såg — och kunde
alltid hafva segrat . . . ifall han velat.
Men det nedlät han sig vanligen icke
till. Den nye Cesar försmådde att
taga i besittning flertalet af sina
kvinnliga eröfringar. Att ständigt segra blir
ju banalt i längden — och ganska
ansträngande dessutom ... A quoi
bon? — Alla kvinnor äro hvarandra
lika när de betraktas i fågelperspektiv
— så som Göran beskådade
mänskligheten. Idel försmådda segrar krönte
Görans panna. Han var en negativ
Don Juan. Han sparade på sin
dyrbara fysik af aktning för denna
skapelsens krona.
Men nu var stunden inne att i
klingande mynt omsätta så mycken
kondenserad tjuskraft. Göran kände
sig manad att taga fulingens femhundra
tusen i besittning.
Han grep verket an med lugn
maestria.
Göran använde aldrig något bestämdt
formulär när han gjorde —
kärleksförklaringar. Med aldrig svikande
im-provisationsförmåga varierade han
ritualet allt efter det utkorade föremålets
beskaffenhet. Hemligheten till alla
hans framgångar låg i hans fina
uppfattning när det gällde valet af den
roll som bäst skulle behaga hans
mot-spelerska. Då lefde han sig helt in i
situationen och uttryckte
beundrans-värdt alla de ömma känslor, som han
aldrig erfor. Han talade ej mycket —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
