Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fulingens kärlekssaga, berättelse af prinsessan Karadja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men han teg med virtuositet. Tystnad!
Det är kärlekens summa summarum.
Nu skulle fulingen vinnas! Hans
företrädare hade öfverhopat Frida med
groft smicker och platta artigheter.
Hvilket misstag 1 En ful flicka nappar
icke på en så grof krok: —
själfbevarelsedriften har gjort henne
misstänksam. I dylika fall måste man
först och främst väcka förtroende.
Börja pianissimo och löpa skalan
uppåt: — förtroende — tacksamhet —
beundran — kärlek. Så går det till!
Så vinnes en fuling.
Redan efter första rekognoseringen
insåg Göran att Fridas hjärta ej kunde
tas med storm. Han finge underkasta
sig besväret af en långsam belägring.
Han tog samvetsgrann t itu med saken.
Han var vänlig och uppmärksam,
finkänslig och broderligt beskyddande. *
Han var den förstående vän som
fulingen dunkelt drömt om. Han gaf
henne tusen små rörande bevis på
aktningsfull tilfgifvenhet. Hans ömhet
var så sval att den aldrig upphörde
att vara helt trovärdig. Han gaf henne
sitt hjärtas finaste doft och begärde
intet — absolut intet i utbyte. Frida
behöfde ej vara orolig: där fanns ingen
krok! Nej! Det fanns det inte! Det
var helt och hållet onödigt! Med sin
talang skulle Göran kunnat hypnotisera
en mört att hoppa direkt i
stekpannan. Det var hans specialitet att
meta utan krok — den kastades först
ut då fångsten anhöll att bli
upphalad.
Det skulle nog snart inträffa . . -
Fulingen var tjusad . . . fulingen var
rörd ... Se här — en man sådan hon
drömt sig! Hvad han var stor! Hvad
han var ädel! Hvad han var olik alla
de andra! Han fordrade ingen likvid
for sitt hjärta! Han gaf henne litet
ömhet gratis . . .
Se! Han höll henne kär! Ack! Det
var hon viss på! På andras ord hade
hon tviflat — på hans tystnad trodde
hon . . . Han — den oförliknelige —
han hade förstått att tränga genom det
oansenliga skalet och sätta värde på
den sunda kärnan.
Fast hon var ful, visste Frida sig
vara värd en god mans bästa känslor.
Hon — fulingen — var älskad . . ,
Hennes själ tinade upp och fylldes till
brädden af tacksam tillbedjan. Ack!
Hvad hon gjort rätt i att vänta!
Att vänta? — Ja — hon fick vänta!
Göran friade icke! Hvad bättre bevis
kunde han lämna på sin ädla
oegen-nytta? — Han var fattig och hon var
rik . . . Trodde hon att han tänkte
tigga om lifvets lycka? Nej! Den finge
hon bjuda honom på knä.
Stackars fulingen hade nappat . . .
hon våndades desperat på kroken.
Ack! Om blott han ville hala henne
in snart ...
Men Göran bidde sin tid . . .
Det var ingen brådska. Ju längre
hon finge vänta, desto spakare skulle
hon bli. Han höll henne andlös i
afvaktan på det kvalfullt åtrådda ordet .
. . . han lät henne gunga bräde upp
och ner mellan hopp och förtviflan.
Han var öm då hon förtviflade . . .
kylig då hon hoppades . . . Till sist
fanns det ej en sträng i hennes själ
som han ej behärskade — hon var
som ett viljelöst rö i hans hand.
Nu var stunden inne.
Likt den troende som i
andaktsfullsäll-het undfår hostian, så mottog Frida i
bäfvande stillhet det heliga löftet om
evig kärlek och tro från Görans
läppar . . .
Så lycklig som hon hade helt säkert
aldrig ett lefvande väsen varit.
Kanske? Hvem vet!
Lyckan består ej i att få mycket,
utan i att uppskatta det lilla man
undfått.
Frida uppskattade icke. Hon
öfver-skattade: Maximum af lycka!
Och Göran?
Göran snodde sina mustascher och
såg ganska belåten ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
