Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fulingens kärlekssaga, berättelse af prinsessan Karadja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frida stirrade på sin hand. Där
blänkte ringen, — ringen som har
hvarken början eller slut — evighetens
symbol I — Görans ring . . . Hvarför
satt den där? Symbolen af lifslång
kärlek och tro. Den var ej på sin plats!
Hon hade ej råd att köpa allt detta.
Göran kräfde den åter. Det var hans
rätt: hon hade fått kärlek och tro på
kredit och nu kunde hon inte betala .. .
Frida gick fram till skrifbordet.
Ringen skulle skickas tillbaka. Borde
hon skrifva något? Hvad? Nej — hon
kunde icke. Hon hade intet att säga
Göran.
Hon drog ringen af fingret, vecklade
in den i papper, lade in den i ett
kuvert och så skref hon därpå för sista
gången Görans älskade namn.
Nu skulle hon göra något nyttigt.
Arbete är en så god sak. Hon satte
fingerborgen på sig. Hon skulle
försöka sy litet.
G. F. E.
Der stirrade bokstäfverna halfsydda
emot henne. De slingrade grinande
i hvarandra ... i hånfull förening.
Det var den elfte servetten. De andra
voro alla färdiga. Hon hade varit så
flitig.
Hon drog långsamt af fingerborgen
liksom hon nyss drog af ringen.
Nu skulle allt sprättas upp.
Klipp! Klipp! Klipp!
Nej — det gick inte . . . Det gjorde
för ondt. Aldrig skulle fulingen orka
sprätta upp hela märket. I)et var
sin egen lifstråd hon satt och klippte
på. För hvarje styng, som hon sytt på
deras gemensamma namn, hade hon ju
virat in i tråden ett älskande hjärtas
ljusa vårdrömmar. . . När den sortens
märken skola sprättas bort ur ett lif
— då lämnas det ärr kvar.
Hon reste sig trött och gick fram
till skåpet, där utstyrseln låg i sirliga
högar. Det doftade skönt af iris och
lavendel, men Frida tyckte att det slog
liklukt emot henne. . . högar af lik
lågo där — liken af döda
förhoppningar.
Bort skulle de — bort! Allt hvad
som dött måste begrafvas — annars
skulle ej de lefvande kunna andas.
Nu var skåpet tomt. Der fanns
intet kvar. Det var tomt och öde
som Fridas lif.
Hviken hemsk begrafning!
Frida hade sett sin far vigas till den
eviga hvilan. De hade skilts i kärlek.
Han var död, men han lefde kvar i
hennes minne. Han var borta, men
han stod henne nära ändå. De två
skulle en dag återse hvarandra.
Tröste-fulla tanke 1 —
Men Göran! — Han lefde . . . Blott
för henne var han död. Hvad som
skilde dem åt — det var ej Guds vilja
— det var hans egen!
Sådant är tungt att bära.
Det är tungt att sörja en lefvande
som död. Då finnes intet hopp om
återförening kvar, vare sig i detta
lif-vet eller i det nästa.
Fridas själ fylldes af ångest.
Skulle Gud kunna förlåta Göran? —
Att förneka det bästa inom sig —
att själ t utskratta den renaste känsla
hvaraf ens själ är mäktig — är icke
detta den synd mot den Helige Ande
om hvilket det står skrifvet att den ej
kan förlåtas?
Lifvet ut ville hon bedja för honom
— den arme — den oändligt
bekla-gansvärde. Hon ville kämpa med Gud
om hans själ.
Ack! Han förstod icke hvad han
gjort! Helt säkert måste det vara så.
Han hade ej mäktat pejla djupet af
det hjärta han försmådde — han hade
blott sett bristen på jordisk fägring. ..
Ja! Ja! Det fanns en ursäkt för
honom: hon var ju så ful. Frida fann
tröst i den tanken. Hon gick fram till
spegeln — hans gåfva — tog en lampa
i handen och böljade kritiskt att syna
sig själf. Vid hvarje oskönt drag lät
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
