Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fulingens kärlekssaga, berättelse af prinsessan Karadja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hon blicken dröja kvar med
obarmhärtigt ogillande. Hon skulle önskat
sig vara ett föremål af sällsynt
vidrighet. Hvar brist hon kunde leta fram
hos sig själf, blef ju en ursäkt för Göran,
Hade han sett henne så — stå där
stilla med lampan i handen, — då
hade kanske äfven han lärt sig förstå
ödmjukhetens storhet och lidandets
majestät.
Men det stod ej skrifvet i stjärnorna
att så skulle ske.
Kanske försynen ville spara fulingen
en själens mesallians.
Hvem vet?
Göran sof illa den natten. Han hade
en ohygglig dröm.
Ånyo satt han i en båt på Mälaren,
men det var ej längre katten han hade
med sig. Det var Frida. Hon tyngde
ned båten för honom — alldeles
olidligt. Stranden var långt — långt borta.
Han orkade inte ro henne dit. Det var
obelefvadt af henne att ej hoppa
öfver-bord den sekund som han fått nog af
hennes sällskap. Det begrep hon inte.
Där satt hon, stelt ogeneradt och
trif-des i båten — gassade sig midt i
solskenet ! — Hon tog upp plats i hans
båt och ville ha en stråle med af den
sol som skapats enkom för honom.
Hon vägrade att ensam kasta sig ned
för hans skull i det kalla, svarta
djupet. Det var upprörandel
Genom denna pinsamma trilskhet
hade han råkat in i en högst
obehaglig situation. — Hvad skulle han nu
taga sig till? Han rodde otåligt några
årtag. Båten kom ej ur fläcken, Frida
tryckte ned den som en blyklump.
Ett sista försök! Han ville vädja till
hennes hjärta: — Smekande ömt
klingade Görans stämma:
»Kära lilla Frida! Gör detta för min
skull! Visa nu att du håller af mig!
Vet du ej att kvinnan bör gladt gå i
döden för den man, som hon älskar?
Gör det nu! Jag önskar bli ensam i
båten — det vore så ofantligt trefligt l
Vattnet är nog inte så kallt som du
tror. Du skall få se att det blir
riktigt behagligt. Sesål Var nu snäll!
— Min egen rara fuling — hoppa nu!
Skänk mig möjlighet att bevara ditt
minne i tacksam hågkomst. — Nej!
Se inte bedjande på mig. Det tjänar
ingenting till. Jag tittar bort. Sesål
— Ä’ vi färdiga nu? — Ett, två, tre.
Nu hoppar fulingen! —»
Plums . . .
Göran var ensam i båten. Han
drog en omätlig suck af lättnad. Det
var härligt att vara ensam. Nu skulle
han ro i land. Lefve landbacken!
Den som skulle betänka sig två
gånger innan han rodde ut en gång
till — det var Göran Ehrenpool. För
gråspräckliga kattor och fula flickor —
bevare oss — o! milde Herre gud . . .
Tyst!
Hvad var detta? — Göran tyckte,
han såg ett föremål sticka upp öfver
vattenytan ... Nej — det var ingenting.
Den här dumma historien hade gjort
honom nervös . . .
Nu igen!
Jo — nu såg han alldeles tydligt
— Fridas hufvud dök upp öfver
vattenbrynet. Katten hade haft takt att
göra sig definitivt osynlig. Det var
likt Frida att till och med efter döden
vara ogrannlaga. Kunde hon inte
förstå att det var honom vidrigt att se
hennes brustna ögon stirra på sig? —
Han rodde fortare. Hufvudet sam
elter. Det var gräsligt. Göran kände
kallsvetten strömma utefter ryggraden!
— Detta var värre än att ha Frida i
båten. Skulle han aldrig få ro? Skulle
hon följa honom i kölen lifvet ut . . .
Då ville han hällre plocka upp henne
igen i båten. Men det gick inte
häller. Frida vek undan . . . Göran
kunde aldrig nå henne mer. Det var
för sent.
Med ett skri af fasa — vaknade
Göran! — Det ringde på
tamburdörren. Det var posten som kom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
