Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3, mars 1899 - Fulingens kärlekssaga, berättelse af prinsessan Karadja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett bref från Frida — ett tungt
föremål däri — det var ringen. — Du
gode Gud . ..
Han var då fri!
Han upprepade ordet *frh. Det
klingade glädjelöst, friheten hade
kostat så mycket. . . den var nästan för
dyrköpt.
Han hade förlorat en vän — en
vän, sådan som det är godt att hafva,
när det börjar skymma och lifvets kväll
nalkas. Det var svårt att skiljas från
fulingen nu — svårare än han anat.
Han hade anförtrott henne sina planer,
hon hade delat hans förhoppningar,
— hon hade grämt sig öfver hans
sorger och njutit af hans glädje . . .
Och nu var allt detta slut!
Göran suckade.
Ödet var bra grymt! Hvarför hade
han ej kunnat erhålla fulingens själ i
Venus de Milos kropp och ett par
millioner i hemgift ... Se! Det hade
blifvit en lämplig fru Ehrenpool! —
Då hade Göran kunnat riskera att
utan blygsel kännas vid sin brud inför
Gud och människor — och världen
skulle ha sett att han erhållit full
valuta för sin egen person!
Att det är möjligt att nöja sig med
mindre än allt — se det förstod icke
Göran.
Han måste se upp — för att kunna
älska — och han stod så högt att
han aldrig lyckats trätfa sin jemlike.
Han hade aldrig i en person funnit
samlad all fullkomlighet. Det var
skada! — Ty då — skulle äfven han
kunnat ge sig hän i beundrande kärlek.
Nu däremot — då han ej fick allt
gaf han intet i utbyte — och tyckte
att det var väl mycket. . .
Det finns andra naturer, som ej räkna
efter hvad de få, — men som när de
gett allt, tycka att det var bra litet. . .
De äga förmåga till förbarmande
kärlek — och de stå så lågt att de
utan svårighet finna millioner likar,
—-ofullkomliga varelser, som de själfva,
hvilka de törmå älska trots deras brister.
Men de äro plebejer, förstås.
Göran var aristokrat. Han grämde
sig uppriktigt öfver att Frida stod så
långt under honom att han ej kunde
sänka sig ned till henne.
Stackars fulingen! Hvad skulle det
bli af henne nu? Det vållade honom
ett ofantligt bekymmer. Nu stod han
själf välbehållen på landbacken och
önskade af innersta hjärta att någon
välvillig samaritan skulle fiska upp hans
lilla Frida så att hon inte behöfde
förgås . . .
Hon var ju så innerligt god! —
Han mindes plötsligt tusen små
rörande drag. Hon hade ofantliga
förtjänster. Visst förtjänade den rara flickan
att få en bra man . . . fast det tyvärr
ej kunde bli en så stilig karl som han
själf!
Frida var ju icke utfattig... så
omöjligt var det ju inte! —Göran
började fundera. I sitt hjärtas godhet
blef han rent bekymrad när han bland
sina bekanta icke kunde leta ut någon
lämplig efterträdare. Stackars fulingen!
Han höll så hjärtligt af henne! —
Han önskade henne all lifvets lycka,
blott han själf slapp bidraga därtill
med annat än platoniska
välgångsönskningar. I glädjen att han själf ej
behöfde gifta sig med henne, var han
villig att rekommendera sin f. d.
fästmö på det varmaste.
Det förtjänade värkligen fulingen . . .
Eller hur?
Ja — nu vet ni hvad »han sa’» —
och hvad »tion sa’» (eller — rättare
sagdt, — inte sa’) ... Nå! Men
folket då?
Folket ryckte på axlame och sa’
just ingenting häller. Det var en
gruf-ligt banal historia! Man pratade några
dar om Göran och Frida — och så
pratade man om någonting annat, som
var litet mer rafflande.
Det föll ingen människa in att bli
indignerad. Man orkar inte med det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
