Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - »Gud bevare zaren!» Berättelse från Ryssland af Carl Warder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Icke en fot närmare! Hör du! Hoppa
af flotten, hör du icke! Ivan Kuzjmits
— gå före — i land, i land — för
Guds skull vänta icke!»
Då hördes genropet fruktansvärdt
tydligt:
»Tig, åsna, du är galen!»
Andrej höll krampaktigt med
händerna i broräcket. Icke ett ord fick
han fram öfver sina läppar. Hans
ansikte var blekt som snö, och ögonen
stodo stela i hans hufvud.
Vasilij tyckte att det mörknade för
hans ögon. Han kände i sin hand
det hårda, kalla geväret, och det
påminde honom om den hemska ordern:
»Hvem hälst som kommer inom
hörhåll och icke stannar vid tredje
tillropet, skall du skjuta på!* Skulle han
bli tvungen att höja mordvapnet mot
sin egen far — nej, nej, — det kunde
han icke. Bössan kändes som bly i
hans hand. Han försökte lyfta den —
det gick icke. »Gud hjälpe mig»,
mumlade han hest, »det är bäst jag hoppar
i floden medsamma. Må det bli slut
på eländet.»
På stranden kommo några soldater
springande, främst underofficer Kolja.
Den olycklige på bron märkte dem ej.
Han hoppade upp på broräcket och
stod där ett ögonblick tvekande.
Stockflotten skulle snart vara under hans
fotter. — Nu eller aldrig — han slöt
ögonen och tänkte taga språnget.
Då hördes ett stigande brus i
fjärran, och sa skar ett rop ända in i
hans själ:
»Zaren kommer 1 Skjut, din hund!
Skjut innan han är här. Skjut, skjut!»
Zaren kommer, zaren — zaren, allas
gode fader — han som var mer än
människor! Han bjöd honom att skjuta,
han själf — det slog Vasilij som ett
bländande sken! Utan en tanke vidare,
liksom af ett inre tvång kastade han
bössan till axeln, siktade en half
sekund på en af de mörka figurerna där
nere — och så blixtrade geväret. Men
knallen hörde skytten ej en gång —
han föll och blef liggande som död . . .
Kolja hade rusat vidare till Andrej,
då han såg att Vasilij lade an.
»Hund», röt han, »är du död.
Geväret tappadt — du själf som en stock,
och zaren är där. Skjut!»
Men Andrej rörde sig ej; han vred
blott på hufvudet med en förfarlig
ångest i blicken. Han såg Vasilij höja
bössan. Då stapplade han bakåt och
skylde ögonen med händerna.
»Djäfvulen annamme dig», tjöt Kolja
och slog honom med knuten hand midt
i pannan. Andrej ramlade baklänges,
rätt öfver spåret — — —
I detsamma kom zarens lyxtåg
rusande med vindens fart och åskans dån
— som en blixt var det borta igen,
men på banan låg Andrejs hufvudlösa
kropp. Hufvudet var afslitet af
vagnshjulen och rullade ned i floden . . .
Underligt är ödet emellanåt. Knappt
hade tåget farit förbi, förr än flottens
ena ända tornade mot stranden, den
andra svängde öfver, fastnade på
andra sidan och där låg hela massan
fastkilad tvärs för strömmen. Kunde
detta icke lika väl ha skett en kvarts
timme förut? Då skulle två män ha
sprungit i land i stället för den ene,
som nu med fasa och sorg i själ och
anlete skyggt och långsamt steg upp
på stranden. Där ute på stockame
låg Ivan Kuzjmits död, träffad i hjärtat
af Vasilijs kula.
Soldater lupo nu till från alla håll
och skockade sig kring bonden. De
flesta kände sig upprörda öfver hvad
som skett — Kolja endast visade sig
hård och grym som vanligt.
»Hvarför stannade du icke,
dum-hufvud», ropade han. »Där ser du
hvad din sturskhet har ställt till. På
flotten ligger Ivan död — och se dit,
där komma de bärande hans son.
Nästa gång hör du nog upp bättre.»
Aleksandr Timofejevits stod
förkrossad af det skedda. Underofficerens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
