Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - »Gud bevare zaren!» Berättelse från Ryssland af Carl Warder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ord brände honom i själen, men han
svarade intet.
Då kom Vasilij vandrande med dem
som buro Andrejs kropp. Den
olycklige banemannen befann sig ännu i en
sådan förvirring, att han icke riktigt
tycktes kunna fatta hvad som händt.
Många af de kringstående gräto, men
han stod tårlös med ögonen som höljda
af en orörlig slöja. Då föll hans blick
på fadern, som betraktade honom med
en blandning af förebråelse och sorg
i uttrycket, och smärtan vaknade inom
honom.
»Son», sade den gamle hest, »var
det du som sköt, sköt fadern till den
flicka som skall bli din hustru, sköt
den, som alltid varit din bäste vän?»
Sonen svarade ej, utan blickade med
stum förtviflan på Ivans lik, som nu
bars upp och lades på jorden strax vid
hans fötter. Men en af soldaterna tog
till ordet:
»Banna icke, Aleksandr Timofejits,
vi hade befallning att skjuta den som
kom för nära.»
»Befallning att skjuta, befallning att
skjuta sin bror, sin far!» ropade
bonden. »Det är ej möjligt. Hvem skulle
ha kunnat gifva en sådan befallning?
Icke är ni väl vilda djur, värre än
vilda djur, för att ni bar kronans
kläder och mord vapen. Icke ens skogens
varg biter sin moder. Skulle då
människor, skulle kristna bära hand på den
som gifvit dem lifvet I Vid Gud, Stepan,
du borde blygas att ljuga så.»
Stepan blef förvirrad af detta tal,
men invände dock:
»Icke sade jag, att man skulle döda
sin far, men befallning att skjuta hade
vi.»
Då vände sig Aleksandr till sin son
och sporde med vild stämma:
»Vasjka, är det sanning som Stepan
säger — kan något så förskräckligt
vara sannt? Hade du befallning att
skjuta?»
Den tilltalade blickade upp, såg sin
far ett ögonblick i ögat, störtade så
på knä och ropade:
»Far, ja, det är sanning. Jag hade
den befallningen. Men jag har dock
begått ett förskräckligt brott. Jag borde
ha kastat mig i floden, som jag tänkte,
i stället för att sikta på Natasas far.
Gud i himmeln! Hvarför dränkte jag
mig icke! Hvarför fick sådana dåd
ske?»
»Dränka dig», utbrast den gamle
förbryllad, »dränka dig! Hvad menar du?»
»Jo, dränka mig», svarade sonen
sakta, »den som icke lyder order blir
dödad i alla fall!»
Det började gå rundt i den
hederlige stockflötarens hjärna. Hvad
betydde allt detta? Här var något
fruktans värdt, som han ej begrep. Ett slags
vrede fick makt med honom.
»Vasjka, Stepan», ropade han
slutligen, »visa mig den mannen, det
vilddjuret, som hädar Gud så att han ger
dylika bud! Visa mig honom, jag vill
se honom, jag vill fråga honom, om
han vågar stanna bland kristna
människor hädanefter. Skulle någon döda
honom — ja då, vid Gud, skedde ej
mer än rätt.»
Soldaterna blefvo litet förskräckta vid
gubbens tal och sågo med tvekan och
bäfvan på några officerare, som nu
infunnit sig. Skulle icke den, som
vågade yttra sådana ord mot befallning
och order bli fruktansvärdt straffad?
Lyckligtvis inträffade nu något, som
länkade den allmänna
uppmärksamheten från Aleksandr.
Uppe i flodkröken kommo några
invånare från Bolotinskoje springande,
bland dem Arina, Vasilijs moder och
Jekaterina, hans syster samt Sofja, Ivan
Kuzjmits’ hustru och Natasa, hans dotter.
På något afstånd från bron stötte de
på en soldat från en af grannbyarne,
en tämligen slö och inskränkt yngling,
som blott långsamt förfogade sig från
sin post till kamraterna.
»Vladimir», ropade Arina, xhar dv.
sett min man och Ivan Kuzjmits med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
