Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Andra boken. Det brinnande plantaget - Femte kaptilet. »Besynnerligt att han sluppit undan så länge»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en liten gosse och sprang omkring på
plantaget.»
»Ja, Pedro, ja!» mumlar Howard
hest, resande sig från bordet, och
be-gifvande sig ut på verandan, och då
DenniSon snart kom efter dit, hviskar
han: »Gode Gud, de veta ingenting!»
»Och vi få inte säga något!»
mumlar tidningsmannen.
Därpå säga de hvarandra farväl
såsom två personer, som blifvit goda
reskamrater, ty Georges häst, tillika med
en beriden tjänare, hvarmed hans
gästfrie värd försett honom som eskort till
Puerto Principe, vänta på honom
utanför dörren.
»Skall jag hälsa miss Blanche från
er, då jag kommer till New-York?»
h vi skar tidningsmannen betydelsefullt.
»Prat!» säger Temple skrattande.
»Jag skall vara i New-York långt före
er. Ni träffar mig på Union Club».
»Och ni finner min klubb på min
tidnings redaktionsbyrå», anmärker
George, när de trycka hvarandras händer
båda yttrande:
»Gud vare med er!» Temple
anmärker allvarligt:
»Har ni ert pass i ordning?
»Här i landet är jag alltid noga
med det», svarar korrespondenten.
Efter en ytterligare handtryckning
och några afskedsord till sin värd och
sin unga värdinna, skyndar George
Den-nison utför trappan och hoppar i sadeln.
Detta åskådas af Temple från
verandan. Till honom sällar sig miss
Vidal och viftar med sin näsduk till
farväl. Ehuru hon för en lätt
konversation med den sistnämnde, sägande
honom huru gärna hon skulle vilja
komma ut i stora världen, hvars
under och nöjen beskrifvits i nagra bref
från hennes bröder, kastar hon då och
då en blick på Howard, liksom
befa-farade hon, att äfven han kunde sitø
adios snart.
Märkande detta och anseende
tillfället lämpligt att gifva antydan om
sin förestående afresa, ropar Temple:
»Farväl ännu en gång, George!» och
då tidningskorrespondenten rider den
vackra lindallén framåt, som leder ut
till den dammiga landsvägen, ropar
han efter honom: »Hade ni stannat en
dag eller par längre, så skulle jag gjort
sällskap!»
Här häjdas han af flickans patetiska
förskräckta blick:
»Sefior Temple, jag — jag hade
hoppats», stammade hon. Därpå
mumlar Maria Vidal, i det orden stockar
sig i hennes hals: »Jag trodde inte ni
var en — en flyttfågel!» och skyndar
tillbaka in, liksom hade hon fruktat,
att den vackre, unge kubanen, som
bragt ljus i hennes lif, skulle kunna
gissa den hemlighet, som kom hennes
bjärta att klappa våldsamt och hennes
själ att gråta inom henne.
Med förvirrade ögon observerande
detta tänker Temple: »Jag hade bort
följa med Dennison!» och skulle själf
fara ännu samma dag, om han kunde
finna lämplig ursäkt genom ankomsten
af något telegram, som han kunde
fö-regifva kallade honom bort i brådskande
affärer.
Men denna drömlika fläck ligger
lång bort från den brådskande
telegrafvärlden, hvarför den unge mannen
efter ett par hastiga drag på sin cigarr
går till sitt rum och ger Pomp
ytterligare instruktioner angående
uppbrottet dagen därpå.
Därefter beger han sig i likhet med
det öfriga Kuba till sin hängmatta för
att taga sin aftonsiesta. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
