Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - Litteratur. Gustaf Fröding och drömmen om Gral. Af Oskar Tidström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
litteratur
GUSTAF FRÖDING OCH DRÖMMEN OM GRAL.
(Se porträttet sid. 198.)
Det var från Frödings första
framträdande något, som bjärt skilde
honom från våra andra skalder, som gjorde
honom förstådd och älskad äfven å
håll, där man stod främmande inför
det geniala i Heidenstams
Malatesta-paradoxer och där man knappast kunde
riktigt smälta alla Levertins
stämnings-mättade drömmerier. Det var något
som innerst sammanhängde med det
kärnsvenska, särskildt kärnvärmländska
i hans dikt. Ty på ett alldeles
egendomligt sätt var den en kristallisation
af svenskt och af värmländskt lynne,
i släkt med Selma Lagerlöfs, i släkt
med Tegnérs, ja — skall det vara för
djärft att säga det? — i släkt också
med Geijers. Han hade mindre än
sina skaldebröder af skolning, men i
långt högre grad än de ett intimt, ett
primitivt sätt att umgås med allt, med
naturen, med människorna. Han var
med all sin själsliga fömämhet ändå
just det som de icke alls — demokrat.
Däremot visade han ofta, att själfva
den förflyktigande doft, som den
djupare kultiverade anden älskar att breda
öfver tingen, var honom likgiltig.
Men man kan fortsätta tankegången
och fråga sig, hvad det egentligen var
som gjorde honom till demokrat, hvad
det var som gjorde honom så primitiv?
Och hvad skall man svara, om ej, att
han i djupet af sin natur var — som
han förblifvit — naturbarn? Han hade
aldrig förkväft barnets behof att forska
efter hvad som finns inne i leksaken
som det plockat sönder, han hade
aldrig satt damm för sin känslas
brusande stolta vårflod, han trodde så
naivt på den ursprungliga kraft att
draga sanningen fram i ljuset, som
han kände arbeta i sin starka manliga
fantasi. Och han hade ju en stor
för-utsättning att lyckas, ty hvad han
begärde var intensiteten i allt, det var
att känna botten både i glädje och
smärta, och hvarje känsla, hvarje tanke
ville han afkläda naken, blott dess
allra äktaste beståndsdel ville han
behålla. Fanns det något han fhiktade
var det att bedraga sig själf: en så
grundärlig författarkaraktär som
Fröding tror jag knappt man skall kunna
uppvisa. Och han gillade blott den
bästa af alla läroböcker: lifvet. Var
icke detta en stor förutsättning för att
en sådan skald värkligen en gång
skulle kunna nå sanningen helgjuten,
parodoxfri?
Redan förf. till Guitarr och
drag-harmonika hade lefvat nog för att ha
funnit, att det förefanns en skärande
dualism i människohjärtat, men ej nog
för att ha erfarit, i hvilken oerhörd
grad. Ännu bodde lifslusten och
lifs-ledan jämförelsevis fredligt samman i
hvar sin hjärtkammare och ondt och
godt i hvar sitt förmak. Någon
sammansmältning af delarne hade ännu
icke med större styrka sväfvat honom
före; han var en gyttring af
fragmenter, en oorganisk blandning af
stridigheter. Han kunde skrifva dystert och
tungsinnt, men hällre skref han dock
soligt gladt. Vilja och böra voro två
fålar som skulle gå i par — de
vren-skades kanske stundom och ville gå åt
hvar sitt håll, men de kunde det icke
riktigt, ty öfver deras nackar låg stark
en sammanhållande sele, som hette
humor. Den eldge juden, nog har han
lidit fruktansvärdt, men allt efter som
han vandrat har han vant sig vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
