Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4, april 1899 - Litteratur. Gustaf Fröding och drömmen om Gral. Af Oskar Tidström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin plåga, och i samma mån har den
blifvit lättare, nu kan han säga:
>1 min sjal har droppat ned en droppe
al ett löje öfver lifvets lott,
det år någonting på tok dåroppe,
det år somt vår Herre missförstått,
äfven han förväxlar ondt och godt.*
Detta är en egendomlig och djup
humor: den tangerar i sista versen på
ett påfallande sätt den fråga som
senare har så mycket borrat och brännt
i Frödings själ, hans mest centrala
lifs-fråga. Det är något i nära släkt med
den humorn äfven i slutorden till den
sublima Predikaren. Han har pröfvat
allt, han har funnit allt vara
fåfäng-lighet, kvinnors kärlek som det andra.
»Men hon, som konung Salomo har kär,
fastän hon spid och ganska Uten är,
sig böjde fram att se predikarns panna
och mellan händerna hans hufvud tog
och såg och såg och ville icke tro
att dessa visa orden voro sanna
— då teg kung Salomo och log.
*Hvi Ur du, konung Salomo
Och är det icke humorn som tröstar,
är det sångens egen underbara kraft.
Man kan förstå det af ett så ljust
stämningspoem som *Upp till Salem»,
och han antyder själf i dikten *Saul
och David*, hur
>— det var sorgebot fördold i sången
och det var balsam gömd i harposlagen
och det var läkedom i Davids röst.»
Detta ofvan sagda gäller icke blott
spelmannen på guitarr och
dragharmo-nika, det gäller äfven författaren till
Nya Dikter, som knappast röjer någon
förändrad uppsyn: de tre sista citaten
tillhöra alla poem ur den andra
samlingen.
Men lifvet bryter med allt brutalare
obeveklighet in öfver honom. Mellan
makterna inom honom blir kampen
allt vildare — slutligen är icke humorn
nog och ej häller sångens kraft att
bemästra slitningame i skaldens inre. Det
är detta steg i hans utveckling som
betecknas af Stänk och flikar.
Den drömmarnes filosofi Fröding i
denna tredje diktsamling framställer kan
likväl spåras äfven i den första och i
den andra. Problemen om godt och
ondt och om den skranklösa driftens
berättigande få ganska kraftiga uttryck
i Guitarr och dragharmonika allaredan.
Tersites väljer han där att dikta om
bland Homeros* hjältar. En fattig
munk från Skara har under
skammens dagar utbildat sin egen lära, som
är mycket långt ifrån den erkändt rätta,
och han predikar:
»Det är icke sanut som jag lärde förr,
att någoo är utanför himlens dörr,
ty hvarje själ därinom går
och ingen är get och ingen får.
Den gode han är väl ej så god
som själf han tror i sitt öfvermod.
Den onde han är ej så ond ändå
som själf han tror, när kvalen slå.»
Och till Den tyske anakoreten ställer
Fröding redan då den djupa frågan:
»Är andens död en följd af alstringsgåfvan,
en brölloppsbädd, en afgrund blott som gapar;
hur går det anden, som är vigd därofvan
vid alltets moderssköt och evigt skapar?»
I Nya dikter söker han i den ohöljda
Mannen och kvinnan smälta synd och
vämjelse och hat med kärlek samman till
ett, och i En syn (Helvetet såg jag
öppet ligga) framställer han den maningen
>— låtom oss själfva förlåta oss,
så varda vi marterna loss.»
Han är allt ifrån början misstrogen
mot det goda: bakom respectability
och »ädelhet» och »sanning» och allt
sådant där med vackert namn tycker
han sig tidigt se Mefistos hånleende,
det kalla, dödande tvifiet, och bakom
det onda åter, hur gömmer sig icke
där dock mycket godt! Fröding är
först och främst den medlidsamme
humoristen, som under trasor och brott
likväl kan finna något oförfalskadt och
äktmänskligt. Kommer därtill
njutningslystnaden: den kräfver synd för
att tillfredsställas, och den tyckes ho-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
