Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1899 - En utsikt. Reseskiss af Lennart Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN UTSIKT.
Reseskiss af LENNART NYBLOM.
X ro vi inte uppe än ? * Jo, strax —
vänta ett ögonblick bara. Ett
ögonblick till. Här vid krucifixet
svänger man af. Så, nu gå vi genom
allén. Gamla träd, mest körsbärsträd
och lindar. Solfläckar, guld violetta,
darra på marken. Gräshoppor i
gräset föra en gnisslande musik. Allt
annat är tyst. Nå, ändtligen 1 Där
är slottet. Ser det så ut på nära håll?
Sådana väldiga murar! Men så har
också Freudenstein stått i många
århundraden.
Väggame stupa ned i lång sväng
utåt. Säkert som ett städ, färdigt att
mottaga tidens hårda slag, trotsar det
ännu att kläda sig i ruinens löfdräkt
— och bebodt är det också.
Ett litet kapell, där evighetslampan
ännu brinner, bildar hörnstenen i
terrassen. Gamla minnen från fordom,
vapen, snidade stolar, reliefer i gjutet
jäm stå i slottsförstugan och liksom
innehållsförteckningen i en roman locka
till att gå igenom kapitel för kapitel
i den Freudensteinska borgens
historia. Ändå är slottet på intet vis
någon sorts museum, där gobeliner,
monstranser och nattvardskalkar stå och
skämmas öfver att vara inhysta på
»kungligt fattighus». H varje afton
ringer klockan i kapellet till Ave
Maria, och borgklockan ringer till hvila
och rast, och går man igenom slottets
gamla gemak, stå icke gardinerna
nedrullade och skymma de gula
eolsstrå-lame, surra inga halfdöda flugor mot
dammiga rutor, det slår icke emot en
denna dofva underliga doft af indigo,
tusch och mysk, som bleknande
gobeliner och malstungna täcken andas ut
i de möbelfyllda öde rum, som stå
tomma och obebodda allt sedan
ägarens död.
Allt vittnar om lif. Ett lif på grund
af förfädernas arbete. De snidade
skåpen gömma linne och silfver; sängar,
bord och stolar — allt är på sin rätta
plats och i sitt rätta nyttjande. Gamla
förfallna rum ha restaurerats med all
den ömhet och vördnad, som endast
ett hem kan alstra.
Men vinden fläktar in genom öppna
fönster och lockar ut till terrassen
nedanför, ut i den ljufliga sommarluften.
Vänd ansiktet mot vindalen där nere,
och du skall se något mycket vackert!
Känner du Eppandalen förut, så
känner du den dock ej förr än du sett
utsikten från Freudensteins terrass.
Blåa, blåa bärg, höga och väldiga,
från venster till höger. Denna massa
af blått i alla skiftningar bildar
fonden till landskapet; Eppandalen, där
vinbärgets fantastiska slingringar visa
byggnaden i den våldsamt stora
terrängen, som bildar gapet mellan
Gan-kofels skogshöjder och Schlem.
Vin-drufsblå vid foten, resa sig bärgen i
lilasblå fargbrytning, öfverst aftonande
i skärgrått med hvita snöstänk på
hjässan. Schlem midt i taflan har
snöfläckar på toppen. I tre spetsar ses
den störta fram i ett häj dlöst stup,
en blåhvit fladdrande vigg, och svalnar
bort i den gröna Adige, som vid
närm-sta bärgskrök vinkar farväl med sin
gröna fana åt Eppan och fortsätter
segerviss vägen ned mot Italien och
mot hafvet.
Ritleralps höjder resa sig till
vänster. Fast svagt skönjer man gröna
fläckar odladt land nedom blåvioletta
skogshöjder. Som hvita pärlor ligga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
