Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1899 - Scenen - Mot och med. Af G. J. - Vårhumör. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gen kan man ej betrakta stycket, men
det fanns känsla och öfvertygelse i det,
förf. ville säga något och han bar fram
detta något på lättflytande, rimmad
meter — och det var ett fel af honom,
ty numera går man aldrig på teatern
för att tänka, man beger sig dit för
att slippa det.
Pjesens styrka ligger i, att förf.
djärft frigjort sig från de vanliga
formerna. Först och främst har han
alldeles uteslutit det kvinnliga elementet,
det finns ingen kärlek, intet enda af de
smånätta, sötsliskiga element, som man
tycks inbilla sig tillhöra den bundna
formen; för det andra är det just denna
form, hvars antika dräkt ingen mer än
hr örten gren lyckades bära upp.
Sa-vonarolas lilla men präktiga roll
gjordes af honom på ett sätt, som visar
att Dram. teatern åtminstone äger en
kraft passande för det stora
skådespelet. De öfriga tre medspelande röjde
med undantag af några goda ansatser
hos hrr Hillberg och Skånberg knappt
mer än sin ovana vid verssägningens
svåra konst.
Hr Nycander tycks hafva lyssnat till
de ropande rösterna och trott på deras
allvar. Han har blifvit straffad för
sin lättrogenhet, rättvist, ty man bör
alltid veta på hvilka det är värdt att
tro. Men trots de hinder, han själf
staplat upp i sin väg, mottogs
epilogen med ett bifall, som resulterade i
flere inropningar. — Väl börjadt och
god fortsättning, fastän solen lyser
sparsamt på den rätta vägen.
Efter detta allvarliga stycke följde
skämtets lätta snömos, serveradt af hr
Tor Hedbergs vana hand.
Man har kallat »Kärlekens
krokvägar» en drift. Det är den
ovedersägligen, Gerhard Grims förf. drifver
hejdlöst tned den publik, som finner sin
högsta förnöjelse i de ny tyska possenas
klumpiga bocksprång. I scener, där
replikerna kastas omkring med en
säker jonglörs öfverlägsna skicklighet,
säger han högt och tydligt: Tron I
icke, att äfven jag kan de här
konsterna, blott jag vill nedlåta mig
därtill? Förf. till Gerhard Grim och Judas
har nedlåtit sig och gjort publiken till
viljes, men han kunde ej afhålla sig
från att hämnas: de fingo icke
hvarandra i sista akten. Näst den
ovanligt lediga dialogen är upplösningen
det bästa. Ty en så innehållslös
kokett som styckets hjältinna kan ej
annat än gå vilse på kärlekens
krokvägar, dit förf. för öfrigt aldrig låter
henne sätta sina nätta fötter. Att en
präktig och tvänne betydligt
karrike-rade karlpersoner göra precis
detsamma är för vanligt, att man skulle annat
än gilla det.
Också slutade det hela med
applåder och inropningar.
Förmodligen kommer hr Hedberg
att förfärdiga flere lika välgjorda
arbeten — om han handlar klokt —
erfarenheten skall lära honom att det
är farligare att magarne. hungra än
hjärnorna.
c. /.
* * *
VÅRHUMÖR.
Jag befinner mig i ett sprudlande
vårhumör, ett sådant där bond- och
solhumör, då man förbannar stadens
husrader och längtar till de gröna
ha-game. Sparfvar kvittra på takrännan,
solen skriker, att innanfönsterna måste
ut, och ett positiv på min akustiskt
förträffliga gård jamar en melodi ur
den af »—t—» förkättrade
»Trubaduren» :
>Frain mellan bärgcn
vilja vi vandra . .. >
Bärgen med knoppande sälg på och
med klyftekon af vallarens sång!
Och nu skall jag tänka på teater I
Jag gör en förtviflad ansträngning och
skummar som hastigast af
teaterhän-delsemas flod.
»Väfvame» gick längre än någon
anat, ty socialisterna demonstrerade,
när den gafs »sista gången». Inte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
