Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1899 - Litteratur - Tattaren och hon. Af N. H—n - Scenen - Mot och med. Af G. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tein nu är, synes den mig tämligen
intetsägande.
Förresten är hela boken intetsägande.
Den är utgifven samtidigt på förlag i
Kristiania och Stockholm, och författad
af Andrea Butenschön.
Utom den ofvannämnda skissen
innehåller boken en historia »Om en,
som är död», några
dagboksanteckningar samt ett par dikter.
Berättelsen om en, som är död, gäller den
sympatiske målaren Gunnar Berg,
hvilken som bekant ligger begrafven på
en ö utanför Tromsö. Förf. ger med
omisskännelig beundran en skildring af
hans personlighet, hans lif och hans
målning, hvilket allt för sig ju kunde
vara mycket läsvärdt såsom uppsats i
en tidskrift eller tidning, men förefaller
något anspråksfullt såsom berättelse i
en bok.
Dagboksanteckningame behandla
ö-gonblicksintryck från Nordland, tagna
från en ångare, hvarmed förf. gjort en
resa från Trondhjem till Tromsö. De
utgöras mest af naturskildringar och
stämningar — »kl. io på kvällen»,
»klockan ett på natten» etc. — och
äro på sina ställen ganska vackra, men
tämligen obetydliga.
Det bästa *förf. ger är hennes
natur-taflor från nordligaste Norge, som
verka ganska skarpt iakttagna och
målande återgifna.
Boken afslutas med två dikter
»Roms-dalshorn» och »På fjället», hvarom jag
hälst icke vill yttra mig.
(Nordin & Josephson. 143 sid.
Pris kr. 2.) N. H—n.
MOT OCH MED.
Genom tiden går ett rop på allvar
— d. v. s. några ropa och inga höra
på — framför allt i konsten. Och
det oaktadt skratta vi åt hvarje fars,
som ges på teatern, skratta godt och
af gammal vana. Och efter hvarje
sista akt säga vi sedan till oss själfva:
Var det ingenting annat?
Behofvet efter sundare och mer
närande andlig föda växer för hvarje dag,
allt fler känna det — men då man ej
har annat att tillgripa, nöjer man sig
tills vidare med det gamla vanliga.
Slapphet, idel slapphet! Det ställe i
hjärnan, där smaken skulle haft sitt
säte, har klämts ihop och försvunnit,
vi ha tröttnat på att ansa hjärncellerna,
vi pyssla om våra matsmältningsorgan,
blifva feta, frodiga och nöjda, framför
allt nöjda. Men några ensidiga
fantaster finnas än, de där icke blott
inbilla sig själfva utan äfven söka
bibringa andra den tron, att hjärnan
betyder mer än magen. Nå, de må
häller icke för väl däraf.
På Dram. teatern, där den ena
pje-sen aflöser den andra, innan bläcket
hunnit torka på de spelandes
rollhäften, hade man förra månaden nöjet se
tvänne pjeser, i hvilka två svenska
förf. hvar och en på sitt sätt sökte
häfda hjärnornas öfverlägsenhet.
Naturligtvis missförstod man dem,
missförstånd äro lika vanliga som tyska
possen för svenska scenen nu för tiden.
Den första, »Villa Careggi», epilog
i 1 akt af F. Nycander, befanns vara
skrifven på rimmad vers. Som mer än
ett lyckadt försök i den rätta riktnin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
