Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5, maj 1899 - Musik. Revy. Af Filippo - Korrespondens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drake till mor. Den mest geniala
skapelsen i denna opera är dock den
groteske, elake och vilde
haremsväkta-ren Osmin, ett slags Caliban, ehuru
något mildrad genom idealiteten och
humom i Mozarts musik. Denna
roll gafs något för godmodigt och
tonroligt ehuru med på sitt sätt och
trots onödiga öfverdrifter i dialogen
konsekvent karaktäristik och drastisk
färgläggning af hr Elmblad, som
emellertid icke alls äger den sångkonst, som
här fordras, då som bekant alla
Mozarts partier äro skrifna för på italiensk
grund konstnärligt utbildade sångare.
God deklamation och ett tydligt
textuttal göra här icke tillfylles. Den af
hr Elmblad sjungna arian »Ha, wie
will ich triumphieren» lär af hofkapellet
kallas »sotar-arian». Sat sapienti.
Emellertid blef det i alla fall vokal
glans öfver denna repris tack vare fru
Östberg, som med storartad konst och
den skäraste, ungdomligaste röstklang
lät Constances parti komma till sin
fulla rätt. Fru Östbergs konst har
aldrig nått högre än i denna opera, där
hon sjunger så som man knappast
trodde, att någon sångerska nu för
tiden förmådde, och så att vi helt
säkert, när denna ojämförliga artist en
gång lemnat Operan, aldrig få höra
något liknande. De komiska partierna,
Blonde och Pedrillo, kunde nog utföras
mer illusoriskt och karaktäristiskt, men
de sjungas naturligen säkert och
musikaliskt af så rutinerade artister som
fröken Karlsohn och hr Max Strandberg.
Som älskaren, Belmonte, var hr Lemon
så mycket till sin fördel, att jag
nästan ångrar allt det elaka jag förra
gången skref om hans Masaniello.
Åtminstone hör man på denne sångare,
att han studerar och öfvar sin stämma.
Man skulle blott önska rösten och
föredraget litet mera friskhet.
Om Liszts »Heliga Elisabeth», med
hvilken Filharmoniska sällskapet lät oss
göra bekantskap, har jag nu icke
utrymme att tala, lika litet som om
Musikföreningens konsert, där gamle
Verdis nya andliga körer utfördes, äf
hvilka särskildt det glansfulla och
färgrika, värkligt gripande »Stabat Mater»
visade, att den italienske maéstron ännu
icke sagt världen sitt sista ord. Vi
vänta nu på hans » Kung Lear». Däremot
måste jag säga några ord om Hugo
Alfvéns nya symfoni, som utfördes på
den sista symfonikonserten och med
ens visade, att vårt land nu ytterligare
fått en musiker, en tonskald — de
äro icke många —, som har något att
säga och kan säga det på sitt eget
vis. Med en djärft romantisk kolorit
förenar detta stycke en fast musikalisk
byggnad, som röjer, att det är en
ung mästare, som här varit arkitekt.
Symfonien börjar med en idyllisk
naturmålning af betagande friskhet och
kraft, bjuder sedan i mellansatserna på
romantik och fantastik, sådan som en
nordisk sensommamatt kan drifva sitt
spel ute bland holmar och skär, och
höjer sig slutligen i finalen med dess
preludium, fuga och dödspsalm till
gripande patos.
Det hela är, om man så vill, bjärt
och vildt, men ungdomligt i detta ords
bästa mening, genialt samt skrifvet
med mogen och samlad kraft. Det
är musik, som är i släkt med det
bästa inom musiken, de store mästarne.
Hr Alfvén behöfver nu bara en
förläggare, som tar hand om honom,
såsom förläggare ibland kunna, och hans
rykte skall flyga ut öfver världen. Vi
visa er här ofvan hans bild.
Filippo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
