Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Andra boken. Det brinnande plantaget. Sjunde kapitlet. »Diablo! Han kommer aldrig mer att promenera på Femte avenyen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans protester, som besvaras med
kolf-stötar, hvilka tiil hälften bedöfva
honom. Han förses med handbojor och
kastas ned framför fotterna af sin
tillfånga tagare.
»Hvad innehåller brefvet?» stammar
han bedöfvad.
»Depescher till rebellanförarne, en
detaljerad upplysning om de spanska
garnisonerna på Kuba till deras tjänst
jämte ett konfidentiellt meddelande från
Kubanska Juntan i New York»,
skrockar guerillaofficeren muntert.
»Nog för att döda ett dussin män!»
tillägger befälhafvaren strängt, hvarpå
nan befaller skarpt: »Visitera fången 1»
Därpå vänder han sig om och pratar
och skrattar med sin ryttmäsiare,
ägnande endast obetydlig uppmärksamhet
åt sin fånge, som nu undergår spansk
behandling.
Bland de kvicka händer, som plundra
amerikanen på allting af värde, äro
Domingo Mendozas de snabbaste och
skickligaste.
Ett ögonblick senare har spionen på
en signal af Ortiz glidit fram till
honom och i hans hand tryckt något,
som glimmar, mumlande: »Här är hvad
ni önskade.»
Granskande omsorgsfullt den
underliga infattningen, mumlar den trolöse
spanioren: »Det är bra! Jag saknade
den på hennes finger, jag visste hon
hade gifvit honom den.»
»Ni måste höra mig. Jag skall
förklara!» ropar amerikanen matt, ty han
hade blifvit slagen halft medvetslös af
soldaternas gevärskolfvar.
»Tysti Ni är otvifvelaktigt Luis
Vidal», säger löjtnanten höjande
hotande sabeln.
Men den kubanska flickan står
bredvid honom; barmen skimrar i
månskenet i det den häftigt höjer och
sänker sig; ansiktet är hvitare än
kläd-ningen och läpparne äro blekare än
döden, som nu tyckes nalkas den man,
hon älskar, då hon ropar: »Det är
inte min bror!» Därpå ber hon:
»Pappa, säg dem — säg dem
sanningen!»
Och den gamle kubanske
plantage-ägaren träder fram med spansk
korrekthet och stammar: »Major, ett ord
till er. Denne herre är otvifvelaktigt
senor Howard Temple från New York.
Min son, Luis Vidal, kapten i
insurgenthären, passerade genom era linjer
på en hvit häst endast för några
minuter sedan. Förfölj honom, men skona
främlingen.» Han slår ihop sina
händer ty han vet att han bragt sin son
i fara, då han hör majorens snabba
order att låta en afdelning
guerilla-ryttare spränga vägen framåt mot Puerte
Principe och infånga den man, som
företett passet, död eller lefvande.
Och dock tro de spanska officerarne
honom knappt, ty Ignacio skrattar:
»En far och en syster kunna säga hvad
som hälst för att rädda dem de älska.»
»Ortiz, ni lämnade mig det där
brefvet», säger bönfallande amerikanen,
hvars panna betäckes af kallsvett. »Säg
dem sanningen! Mörda mig inte!»
»Sanningen säger sig själf», muttrar
hans förrädare, som fortfar att röka i
hängmattan.
Brytande sig ut från den
sammanpackade negerhopen, skriker nu mr
Pompey Smith midt i ansiktet på den
hängrinande Ignacio: »Om ni är en
hvit man, Ortiz, så är jag stolt öfver
att vara en nigger.»
Men längre kommer han inte.
Men-doza ropar: »Grip den förlupne
slaf-ven!» Och ett par spanska soldater
klubba Pomp till tystnad med
musköt-kolfvame. Ty detta är början till en
af dessa skräckscener, som äro så
vanliga i detta olyckliga land, där
pace-ficos röna ringa förbarmande.
»Sätt en candelo (ljus) till detta
förrädarnäste. Gif trupperna där nere
order att tända på sockerbruket och
negerkvarteret. Slafvar och
egendom tillhörande fadern till en under
vapen tagen rebell är vårt byte»,
kommenderar den spanske majoren klun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
