Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Andra boken. Det brinnande plantaget. Sjunde kapitlet. »Diablo! Han kommer aldrig mer att promenera på Femte avenyen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kande i sig återstoden af champagnen
och tändande en ny cigarr.
Vana vid göromålet, gripa ett halft
dussin råa soldater facklor, tända för
fasten, och föra dem till den torra
taktäckningen ofvanför, och just som
de hålla på därmed, upphäfves ett skri
af de kringstående kvinnorna och
barnen, ty de ha sett de röda flammorna
från sina brinnande kojor lysa upp
palmerna och kokosnötträden.
»Det är lätt att förstå», mumlar
Temple till den spanske löjtnanten,
som alltjämt håller honom i kragen,
»hvarför denne man anklagar mig.
Han är rädd för straff själf.»
»Det lönar sig inte att söka beskylla
mig», säger spanioren hoppande ned
från sin hängmatta.
Och majoren anmärker: »Senor Ortiz
är en Spaniens betrodde agent. Det
är på grund af hans upplysningar vi
äro häri»
*Maldito tradidor/» skrika dottern
och fadern på samma gång.
Men med obesväradt nöje småler
den spanske äfventyraren åt den man,
hvars lif han förstört, och hviskar till
den spanske befälhafvaren: »Er fånge
kan rymma.»
»Ja», ropar Mendoza, »bäst att
skjuta honom med detsamma.»
Härpå svarar majoren: »Detta
ansvar vill jag inte taga på mig. En
krigsrätt måste behandla saken.»
»Men denne är lika visst död som
den yngre sonen», skrattar
guerilla-kaptenen muntert.
Vid dessa ord ställer sig den
kubanske plantageägaren och mumlar med
stirrande ögon: »Pedro? Min son —
död?»
»Tillfångatagen på Virginius och
skjuten», ropar löjtnant Gonzales; en
systers klagoskri besvarar det brutala
meddelandet.
»Pedro, min soni Temple! Svara,
är det sannt? Jag har sett det rycka
i ert ansikte vid nämnandet af min
unge sons namn. Svara mig — är
han mördad?»
Men icke ens i sin egen hjälplösa
belägenhet kan amerikanen få orden
öfver läpparne utan vänder bort
ansiktet från hidalgon, som bleknar i
ansiktet och hvars lemmar börja skälfva.
Plötsligt slår han handen för bröstet och
mumlar: »Pedro, min ålderdoms sonl
Pasado por las armas /»*)» och han faller,
dödad af den plötsliga stöten, ned vid
den spanske majorens fotter.
»Sergeant, vaka noga öfver er fånge!»
befaller befälhafvaren, och sparkande
undan liket af den kubanske
plantageägaren, beger han sig ut i det fria, ty
taket på det stora skjulet står nu i
ljus låga.
»Vaka noga öfver min fånge!
Ca-rajo! Det vill jag lofva!» mumlar
sergeanten, och i en blink voro Tempi es
ben sammansnörda; bunden och
hjälplös släpas han därpå ut ur det brin- ^
nan de skjulet och kastas på
marken utanför i säkerhet för de
omgif-vande lågorna. Ty platsen ser nu ut
som ett brinnande Hades. På den
antända haciendan slå lågorna upp
mot himmeln från h varje fönster.
Negrernas vilda skrik, då de fly från
sina tillfångatagare, äro lika
missljudande som en sång af demoner. De
spanska truppernas hesa röster och det
lätta smattrandet af eldvapen, där
motstånd försökes, visa att de nu äro
banditer och plundra huset.
Nära den plats, där Temple blifvit
kastad, har Maria med biträde af en
darrande fältarbetare släpat sin fars
lik. Öfver den döde plantageägaren
gör dottern andaktsfullt korstecknet och
mumlar en latinsk bön.
På marken ligger amerikanen,
be-döfvad både till kropp och själ; blixten
hade träffat honom från en klar him
mel.
Öfver honom står Ignacio,
fortfarande lugnt rökande, ehuru i hans ögon
•) Sprungit öfver klingan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
