Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - När prissarne »konstverkade». Skiss ur konstnärslifvet af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR PRISSARNE “KONSTVERKADE“.
Skiss ur konstnärslipvet af GUSTAF JANSON.
Man var förstämd. Samlade i en
krets kring kakelugnen, i hvars buk en
munter brasa flammade, och belysta af
lågornas sken syntes fyra olika
ansikten, öfver hvilka för tillfället ett uttryck
af bitter n^ssräkning h v ilade.
Längst bort till höger hade Hinke
Nord, en axelbred rese, slagit sig ned
ilsket kallrökande sin svartbrända
snug-ga. Han ansågs för en synnerligen
lofvande talang och ägde i hela vida
världen ingenting mer än detta anseende
att lefva på. Det hade lyckats
honom att göra det hittills och han
förmodade, att det skulle fortsätta på
samma sätt tills han »slagit sig igenom».
Att han skulle »slå sig igenom» var
ett axiom bland vänner och bekanta.
Ett ytterligare skäl för vissheten därom
hade man däruti, att han var bördig
från naturskönheternas, oxames och
fattigdomens landskap: Småland.
Bredvid den reslige Nord
balanserade en liten torr fysik vårdslöst öfver
ett färgskrin stäldt på kant. Han
sträckte ogeneradt benen från sig och
hade stoppat händerna djupt ned i
kavajfickorna med en uppsyn, som om
ingenting på den här planeten angick
honom. Det mest utmärkande i hans
bleka ansikte var en tunn näsa, kring
hvars rot en immig pince-nez
kärleksfullt klämt sig fast. Han trodde sig
själf vara infödd stockholmare utan att
egentligen hålla därpå och besatt en
mängd olika egenskaper, hvilka gjorde
honom nära nog oumbärlig för sina
närmare vänner. Ingen af dessa kunde
så ledigt som han »kritsa» smörgåsar
på traktens mjölkmagasin och i hvilken
knipa man än befann sig, alltid visste
han råd därför. Han ägde dessutom
en märkvärdig förmåga att krångla sig
med öfverallt. Han var med på
bjudningar utan att känna hvarken värd
eller gäster, han deltog i fäster utan
ett kopparöre på fickan, han uppträdde
ständigt i de snyggaste gångkläderna,
men hade ej kredit någonstädes och
betalade aldrig sina skulder. Han var
utsatt för alla tänkbara obehag, små
och stora, men skrattade åt allt, ty
»hela bundten var så genomlöjligt
ge-nomfästligt, att själfva sjutton inte kunde
annat än grina åt’et.» Han hade tur
hos damerna — ingen begrep hvarför
— och förälskade sig regelbundet en
gång i veckan, ty »sysselsättning är
hel-sosam och fåfäng gå lärer mycket ondt,
vet jag.» Hela förmiddagame stod han
i porten och porträtterade traktens
snor-hyflar, det var också fästligt. Sedan
lade han sina studier på hög i en
byrålåda, de dugde ju i alla fall inte till
ett smack.
Till vänster om honom — hans
namn var eljes Ludvig Wilhelmsson —
red Magge Karlsson gränsle öfven en
haltande stol. Magge var kortväxt 6ch
satt med borstiga, halmgula mustascher,
hvilka han vårdade med en viss
omsorg; för öfrigt var det visst ingenting
han skötte med något större intresse.
Om han var från norra eller södra
Sverige visste man ej och ingen
frågade häller därefter, hufvudsaken blef
dock att han städse var glad — det
trodde han höra till yrket — och för
att öfvertyga sig härom behöfde man
blott betrakta hans godmodigt skinande
ansikte och de små vänliga ögonen.
På vänstra flygeln låg Jockum Löf
utsträckt på golfvet med en kudde
under hufvudet och såg arg ut, det pas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
