Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - När prissarne »konstverkade». Skiss ur konstnärslifvet af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade bäst till stämningen. Ifall Nord
var sangviniker och Ludde samt Magge
optimister, kunde man tryggt våga
påstå, att Jockum representerade den
pessimistiska riktningen i denna
kvartett. När de andra tre sågo allt i
rosenrödt eller åtminstone några
gladare nyanser af denna färg, blef det
becksvart för hans syn. Han
besvärade sig egentligen ej med att klaga
öfver någonting, »hela klabbet ä’
tillräckligt urfånigt ändå», brukade han säga,
men hans ständiga missnöje utgjorde en
helsosam motvikt mot kamraternas
öf-versvallande lifsglädje. Om hans
utseende skulle ej vara så mycket att säga,
ehuru det var den enda sak, han ej
fann så värst fånig i denna för öfrigt
så futtigt hoplimmade värld.
Att allesamman voro målare,
noggrannare bestämdt ämnade blifva det
— vederbörligen sanktionerad titel:
akademielever — behöfver väl ej
tillläggas. De hade ej mycket
gemensamt med denna värld annat än att
de vistades i ett undangöm dt hörn
däraf, förresten lefde de, med
undantag af Jockum, som för sin
hufvudsak-liga uppgift ansåg det vara att ha
tråkigt, mest på hoppet, sin målarglädje
och det, en beundransvärdt hygglig
försyn ibland slängde åt dem. »Att
vi ska’ lyckas å trassla oss igenom,
slå er i backen på det, gubbar», sade
Magge tvärsäkert.
Nu var man likväl förstämd. Icke
nog med att Sveriges klimat vintertiden
är mindre lämpligt för unge män,
hvilkas ytterplaggsfragment äro sorgligt
tunna, man blir också hungrig onödigt
ofta. Nord, som en gifmild natur
utrustat med en fruktansvärd aptit utan
att samtidigt gifva honom medel för
dess tillfredsställande, ref hårdhändt i
sitt lockiga hår utan att känna sig
mindre hungrig eller mer glad för det.
Magge använde med stoiskt lugn
pipskaftet som surrogat för den uteblifna
frukosten och den likaledes oskönjbara
middagen och lille Ludde tog sin lifliga
fantasis sista resurser i anspråk för att
drömma om mycket mat och god mat.
Tyvärr voro hans matsmältningsorgan
långt ifrån nöjda med dieten utan
påminde honom knorrande om sina
rättig- och hans skyldigheter. Hvad
Jockum beträffar inväntade han endast
hungersdöden efter hungersnöden. Men
hoppet, som aldrig upphör att gyckla
för en människa, narrade hans tankar
att med seg ihärdighet koncentrera sig
kring ett enda, olösligt problem:
»mid-dagskrischan».
På kakelugnsstename framfor de
fyra lågo tre ettöringar och en tioöring
och skämdes för sig själfva. Detta
var allt af i landet gångbart mynt som
efter en grundig husvisitation bringats
fram i ljuset. Tretton fattiga öre
de-ladt mellan fyra = mindre än intet.
— Om vi skulle köpa lite’ tobak,
föreslog Ludde, som ansåg sig böra
säga något, då tystnaden hotade att
blifva för tryckande.
— Ja, bättre någe’ än intet,
mumlade Jockum och vände sig på andra
sidan för att åtminstone få ligga och
dö bekvämt.
Den alltid lika tjenstaktige Ludde
plockade ihop förmögenheten, slängde
en kantstött filthatt på sitt hufvud och
gaf sig af.
Så blef det åter tyst, en sådan där
ohyggligt ilsken tystnad, under hvilken
hjärnan föder fula tankar.
— Jag förstår mycket väl att folk
plundrar banker, sade Nord i en ton,
som om han framställt en fråga.
Svaret kom ögonblickligen från
Jockum.
— De’ tjänar ingenting till, polisen
hugger dom bums.
— Å’ det ska kallas näringsfrihet,
knotade Magge. — Å’ till på köpet
ska hyggligt folk betala sina dryga
kontributioner till de där gökarne. de
ä’ snyggt, hva’? — Magge hade aldrig
i sitt lif sett skymten af en debetsedel.
Fem minuters outhärdligt pinsam
paus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
