Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - När prissarne »konstverkade». Skiss ur konstnärslifvet af Gustaf Janson - Litteratur - Edvard Brandes. Af Gavroche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till, senap får man guskelof gratis på
alla locusar.
— Ja visst. — Hva’ var det nu, jag
skulle säga? — Jo ser ni, man ska’
aldrig tappa modet, för vår dag
kommer väl också en gång, om den dröjer
lite1, men det gör ingenting. Å’ ä’
man bara lifvad å’ målarfrisk . . .
Hor’u Jockum, ska du ta’ min biffstek
med! Låt bli den du! Åh det ska’
sjutton hålla tal, när ni påtar i min
mat under tiden. — Och därmed äg-
nade sig Ludde odeladt åt den
kulinariska njutningen.
Och när »prissarne» ätit sig mer än
mätta blefvo de fyra gånger gladare
än vanligt och betalade samt köpte
tobak för resten af tian, de ämnade
inte låta ödet lura sig så snart. Och
sedan gingo de snällt och beskedligt
upp i »antiken», målare böra aldrig
annat än tillfälligtvis nedlåta sig till
nutiden, sade Nord — eljes äro de
inga riktiga målare.
Litteratur
EDVARD BRANDES.
(Porträtt sid. 325).
När man i Sverige talar om Edvard
Brandes, tänker man väl närmast på
teaterförfattaren. Flere af hans pjeser,
särskildt »Ett besök», äro välbekanta
på den svenska scenen.
»Ett besök» är ett litet skådespel i
två akter, enkelt bygdt. Där förkomma
endast tre personer och handlingen
varar blott några få timmar, men under
denna korta tid inträffar en kris, en
katastrof, som djupt griper in i de
handlandes lif.
Huru kommer det sig, att hvar och
en som sett det stycket och hört
Flori-zel och Repholt växla sina nålhvassa
repliker, icke snart glömmer det?
Kanske beror det på dess dämpade ton,
dess ordknappa dialog.
Det ligger i allmänhet något
resig-neradt öfver Edvard Brändes’
skådespel. Han har världsmannens afsky
för patetiska utbrott. Hans stil är
kylig, nervös, ofta kvick, stundom torrt
satirisk, någon gång cynisk, alltid utan
någon som hälst mystisk eller
romantisk bakgrund; men när den stundom
ger uttryck åt blidare känslor, åt kär-
lek, lycka, äger den en varm ton, som
bedårar — kanske just därför att den
så sällan låter höra sig och så hastigt
försvinner.
Enligt hvad hans äldre broder
berättat, var Edvard Brandes i sin första
ungdom ett äkta Köpenhamnsbam med
en stor läslust och tidig dragning till
teatern. En tid tänkte han till och
med på att blifva skådespelare och
utföra karaktärsroller. Han visste så väl,
huru de skulle spelas, att han inbillade
sig kunna spela dem. Det var
teaterkritikern och teaterförfattaren hos
honom, som sökte sig väg och icke fann
den; ty den tiden tänkte han icke på
att blifva diktare eller kritiker.
Sedan han vid 18 års ålder I865
blifvit student slog han sig på
språkstudiet, läste sanskrit, semitiska och
indogermanska språk, och han lär i
dessa ämnen uppnått en sådan
skicklighet, att han läste indiska språk som
andra tyska eller franska. Under denna
tid öfversatte han ett par indiska
skådespel: »Kungen och danserskan» och
»Lervagnen», det sistnämda speladt i
Stockholm med titeln »Vasantasena».
År 1879 tog han doktorsgraden.
Redan förut hade han i ett par tid-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
