Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 6, juni 1899 - Scenen. Vid säsongens slut. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nema. Författarens påminnelser blefvo
utan resultat. Direktören hade ju
antagit pjesen för att förf. skulle få en
fru. Och han hade ju fått sin fru!
Hvarför var han inte nöjd! — Inte var
det Ranfts fel, att författaren hyste
den uppfattningen, a.tt antagandet af
en pjes var detsamma som
förbindelsen att uppföra den.
Hur ha svenska original behandlats
på ’bSvenska teatern» i år? På den
ordinarie spellistan ha gifvits summa
3: »Österlunds Hanna» af Frans
Hedberg, »Stor-Klas och Lill-Klas» af G.
af Geijerstam samt »Flickorna fria»,
ett bamsvenskt opus, antagligen af en
pensionsflicka. Uppförandet af Thore
Blanches »Gränsridare» på Aug.
Lindbergs matiné var icke hr Ranfts förtjänst.
• * *
Att i det här landet skrifva vers för
scenen är ett otacksamt göra. Det
välljud, som den svenska publiken bäst
sen-terar på teatern, är punschglasens klang
i foyem under mellanakterna. Jag
tänker, att Moliére aldrig skrifvit
»Tar-tuffe» på vers, om han varit född i
Sverige. Men nu var han gudskelof
inte det, och när Dramaten nyss tog
upp hans präktiga satir på
skenheligheten, fingo skådespelarne ett nytt
tillfälle att söka ge publiken en aning
om hvad man kan få höra på
kontinentala scener. Om det lyckades?
Nja — ingen frångår sin natur. Hr
Örtengren läste versen bäst och hans
hycklare var tekniskt god, om han ock
kursiverade karaktären för starkt. Jag
såg en gång Lindbergs Tartuffe i
landsorten — jag var pojke då och har
inte mycket minne af det, men jag
minns, att han verkade nästan kvinnligt
slug och smilande och inte alls hade
Örtengrens boffysionomi och hvitögon,
som lyste upp hela salongen. Hr
Lindberg nästan trippade af list, och
hr Örtengren gick med fräckhetens
säkra steg. Själfva förförelsescenen med
Orgons hustru gjorde hr Ö. så
sinnligt insmickrande man kan begära.
Och prestationen i sin helhet var bättre
än att pjesen borde nedlagts efter 2
gånger — inöfvandet hade kostat mer
arbete än så. Och publiken, som är
på efterkälken till följd af för mycket
farsande. bör educeras med klassiska
skådespel. Hr Baeckström spelte
Or-gon, fru Lindberg hans fru, bägge
särdeles bra, i mustighet och finhet. Om
fröken Åhlanders kammarjungfru ha
meningarne varit delade. Hon lär
icke gjort den efter fransk tradition.
Säkert är att hon var rolig.
Jag läste nyss, att »Ifigenia i Aulis»
af Göthe — som lär varit ett snille —
haft »god framgång» i Berlin. Det är
jämt och nätt man kan säga detta om
Moliéres »Tartuffe» hos oss. Tänk,
h vad de gamla gubbame kommit på dekis!
Världen är värkligen upp- och
nedvänd — Sarah Bernhardt spelar
Hamlet och hr Klintberg Tartuffe. Hr de
Wahl får inte stanna hos Ranft och
Dramaten tar honom inte, men lägger
hr Johanson som en vacker present i
konkurrentens armar. Dramatiska
teatern köper pjeser från Södra teatern
och Frippe reser i landsorten. Hvart
skall det ta vägen? När blir jag
teaterdirektör? Gud bevare mig!
Ett kunde ni vara säker på, jag
skulle inte ge två Blumenthal- och
Kadelburgare inom en half säsong.
Först »Damen från Ostende», sedan
»På solsidan», Dramaten sista premiére
i år. Bra speltes pjesen förresten af både
Personne, Baeckström, Åhlander,
Wi-dell och Palme, som nästan uteslutande
fått springa omkring i farser denna
säsong. Jag tycker alltid, att han ser
så resignerad ut och hans stämma
öf-vergår mer och mer till det olympiska
lugnet. Publiken hade emellertid
roligt åt stycket, som ömsevis var kvickt
och sentimentalt — sista akten var
väl mycket smält smör. Folk drog
det, ej minst tack vare den kalla
väderleken, som varit en välsignelse för
våra teatrar i vår.
Don Diego.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
