Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1899 - John Ruskin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han har alltid hatat den snedvridna
realismen inom konsten. För dess
s. k. konstverk har han många stränga
ord. I stället för att måla naturen,
säger han, målar den allt det
afsky-värdaste som mänsklig fabrikation
åstadkommit såsom — fabriker, trottoarer,
lokomotiv, åkardroskor, bicyclar,
värdshus och järnvägsbankar. Och sådana
saker vill man att vi skola beundra,
utbrister han i vredesmod. Realisterna
måla naturen i en krogstuga, i ett
fängelse, i ett dårhus eller på en
teaterscen. Där ha vi natur, säga de, där
har vi skönhet! Men om detta är
natur, hvad är då onatur?
Hvad Ruskin aldrig tröttnar på att
framhålla är att konsten äger en
moralisk sida, och att denna kanske är
hennes förnämsta. Otaliga gånger har
han upprepat, att en nations konst är
en exponent af dess etiska ståndpunkt.
I »The crown of wild olive»
utvecklar han det för så många af hans
antagonister misshagliga påståendet, att
god smak är en moralisk
egenskap. »Nej*, säga de, »smak
är ett, moral ett annat.» Men
Ruskin bevisar att det ena icke
kan skiljas från det andra.
Såsom konstkritiker åtnjöt Ruskin
stort anseende. Hans höga rang
som kritiker beror kanske mest
på hans sympatiska förstående
af konstverken och på hans
fordran på sanning i konsten.
Ofta röjer han emellertid
osäkerhet vid bedömandet, särskildt
i fråga om tekniska detaljer,
och gör sig till och med
stundom skyldig till motsägelser
och kanske äfven orättvisa,
emedan han merendels låter
sig ledas af sin känsla och
ensidigt fäster vikt vid konstens
moraliska sida. Som kritiker
söker han emellertid vara så
skonsam som möjligt.
Calling-wood berättar att Ruskin, då
han ibland nödgats litet strängt
kritisera någon målare, som han
personligen värderade, i ett privatbref
till denne brukade uttrycka sin
ledsnad och sitt hopp »att detta icke
skall störa vår vänskap», hvilket en
gång ådrog honom följande svar från
en konstnär: »Käre Ruskin, härnäst
jag träffar er, skall jag slå ihjäl er,
men jag hoppas att det icke skall störa
vår vänskap.»
Är det många som ogilla Ruskin
såsom konstkritiker, är det nog ännu
flera som misstycka hans
socialreformatoriska sträfvanden och hålla dem som
opraktiska. Och det äro de
naturligtvis. Ty det är ju alltid opraktiskt att
strida mot öfverm akten och att mot
pänningintresset sätta upp
skönhetssträf-van och sanningskärlek. Något sådant
kan ju endast falla en fantast in. Det
dröjde icke länge, innan Ruskins
fä-dernearf, de fem millionerna, voro
förbrukade. Men i fattiga, prydliga hem
välsignas hans pänningar.
Arbetarebostäder, skolor, bibliotek — alla af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
