Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1899 - Folkungasagan. Drama i fem akter af August Strindberg - Akt V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som de andra. Och så visade han sig
sämre än de andra!
Brigitta. Det kan så synas; men
Erik är utan skuld. Att du skulle
tro honom skyldig var dig straff nog.
Ibland, ser du, komma vi ifrån saken
med blotta förskräckelsen, och Gud
straffar oss ofta med våra inbillningar.
Jag har skulden att riket nu är
herre-löst och att Folkungarnes gamla ätt
får vika för en utländsk äfventyrare.
Käre, förlåt mig; förlåt mig för Jesu
Kristi vår Frälsares skull.
Magnus. Jag beundrar din kraft att
så kunna bryta ner dig själf.
Brigitta. Det är lifvet, min son;
till femtio år går man och profeterar;
från femtio år får man gå och ta
tillbaka.
Magnus. När man är tjugo år har
man löst världsgåtan; vid trettio börjar
man tänka Öfver den och vid fyrtio år
finner man den olöslig. — De höga
makterna leka med de dödliga för att
visa dem att de äro barn. — Säg,
fränka, hör du något buller?
Brigitta. Nej; men när jag h:.r
fastat en längre tid brukar mitt öra
vara mer känsligt än cljes . . .
Magnus. Jag vet icke hur det är,
men en fruktan öfverfaller mig . . . jag
svettas af ångest — Säg, hvarför hatar
du Blanche? Fort!
Brigitta. Jag hatar henne icke,
men hon förblir mig r.lltid
främmande.
Magnus. Ogenomtränglig, olöslig
gåta: jag känner henne icke efter så
många års samlif. Fins det ondt hos
henne?
Brigitta. Hos henne som hos oss
alla, men hos henne ligger giftet som
hos blomman Belladonna: i ett
skönt kärl så att man icke vill tro att
det fins där.
Magnus. Så är det! — Belladonna !
Brigitta. Kan du säga mig hvad
du sitter och väntar på här?
Magnus. På det som måste komma
och som jag ej kan hindra: jag vän-
tar på min banas slut, på den bittraste
kalken.
* * *
Blanche [in]. Magnus, hjälp, Erik
och Beatrix äro sjuka!
Magnus [ut med Blanche]. Såkorn
det jag väntade!
Brigitta [ensam]. Ske din vilje . ..
[hon mumlar en bön].
Magnus [in med Erik i sina armar.
Erik i hvitt och silfver; lägger honom
på en stoppad bänk framför elden med
en kudde under hufvudet]. Döden var
det!
Blanche [ledande Beatrix, klädd i
hvitt och silfver]. Så, mitt älskade
barn: nu skall du komma dig snart!
Beatrix. Nej, moder, red min säng,
krusa mitt hår, värm mitt hvita lin —
det är så kallt ner i jorden . . .
Magnus [på knä, lutad öfver Erik].
Herre förbarma dig!
Blanche [lägger Beatrix på en
stoppad bänk bredvid Erik, Brigitta [-hjäl-per].-] {+hjäl-
per].+}
Beatrix. Låt mig ligga bredvid min
lilla herre, som ville vara ond som de
andra, men inte kunde. —Dch så,
moder, tag min ring, och sänd min
fader i Mark Brandenburg [stryker af sig
en ring] — då vet han jag är lagder på
bår — och då skall han gråta — Men
det är skönt i sin ungdom dö . . . strö
violer på min kista, moder.
Blanche. Älskade barn, hvar skall
jag taga violer i hösten . . .
Beatrix. Jag tyckte det var vår . . .
ja då fins det bara surkullor, som lukta
så illa . . .
Blanche. Rosor finnas, mitt bam,
rosor . . .
Beatrix. Nej, de äro så falska .. .
Lägg min lille konungs hand i min, så
får jag följa med honom, att han icke
springer ifrån mig.
Magnus [lägger Eriks hand i Bea*
trix’].
Erik [vaknar]. Hvar är jag? [ser sig
omkring]. Hvarför, hvarför väckten I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
