Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1899 - Folkungasagan. Drama i fem akter af August Strindberg - Akt V - Vandring från fjällen. Af Hanna Wijnbladh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig; jag var så långt borta, så högt
uppe och följde tranorna mot söder,
där solen sken öfver silfverfjällar och
kornblå sjöar, och jag såg de gyllene
äpplen som jag aldrig sett ... nu
mins jag inte mer . . . hvarför skullen
I väcka mig?
Magnus. Erik, mitt aldrakäraste
barn, se på mig, jag är din fader.
Erik [slår armarna om hans hals
och kysser honom]. Ja det är du; men
så ung och vacker du är . . . som när
du lekte med mig en gång under
lin-dame och man trodde du var min
broder. . . Hur har du blifvit så? . . .
Vänta, nu mins jag något mer. .
Hvems var den lilla handen jag höll
nyss när jag under rankoma i
violbädden . . . [ser Beatrix] Ack det var
min lilla brud, som är så blek och så
still. Har hon gått ifrån mig? [Tar
Beatrix hand och lägger sig]. Tyst,
nu vill jag sofva igen, så drömmer jag
ifatt henne! . . . Ah, det är ljuft att
gå i blomklöfver med sin hjärtanskär
och höra lärkorna däruppe . . . tyst!
Brigiita [som legat på knä, reser
sig].
Magnus [till Brigitta]. Låt barnen
sofva i ro!
Blanche. I ro!
Brigitta. Gif dem din frid, Herre,
som varar. [Trumpetstötar i fjärran.]
Alla [lystra].
* * *
Budet [in]. Med förlof, Nåder!
Fienden synes från vallame!
Magnus. Tyst!
Budet. Med förlof, konung!
Meck-lenburgaren och herrame stå för
stadsmuren.
Magnus. Tyst! och gå!
Budet [går].
Magnus [lyfter händerna och sjunker
ned vid Eriks lik]. Det är
fullkoin-nadt!
Ridå.
VANDRING FRÄN FJÄLLEN.
När dagen blef all, och kvällen föll på
från sätern på fjället vi drogo.
I dörren vi sågo budejan stå,
och kor och getter och killingar små
en krans omkring henne slogo.
Vi viftade afsked och fingo svar
i långa toner från luren.
Visst händer låten helt enkel var,
till oss kom den underbart ljuf och
klar,
af smekande fjällvind buren.
Men djupare ned utför stupande led
vår väg öfver vidden oss ledde.
I väster, där solen i guldglans gått ned,
blef himlen mer blek allt som aftonen led,
och skymning kring jorden sig bredde.
Och klangen från boskapens klockor
dog,
och luren ej längre vi hörde,
viddernas tystnad sinnet betog,
nunnande vind blott kring fjället drog,
och gräset sig prasslande rörde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
