Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, juli 1899 - Vandring från fjällen. Af Hanna Wijnbladh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men snart lysa mot oss i höstekväll
från bygd, dit vi återvända,
de skimrande ljusen från trefna tjäll,
som bärgat sig tätt invid fjällens
häll
och hälsning till vandraren sända.
De vinka oss ned, de minna oss på,
att sommarens dikt är tillända,
att färden ej mer öfver vidden får gå,
att lifvet oss väntar, att åter vi må
vår håg till dess gärningar vända.
Då gå vi som barn, hvilkas fristund
gått ut,
att lydigt i redet oss spänna. —
Men när från det yttersta stupet till
slut
vår blick öfver vidden den vida går
ut,
djupt afskedets vemod vi känna.
Ty den, som har lefvat bland fjällen
en gång
och viddernas trollmakt fått smaka,
som sorglöst har vandrat där
sommaren lång
och lyssnat med tjusning till vindarnes
sång,
han får väl ej hjärtat tillbaka.
Visst lyfter väl svalan sin vinge hvar höst
mot södern, — men våras det bara
i norden på nytt, i det duniga bröst
det vaknar en längtan och manar en röst,
mot norden, mot norden att fara!
Och människan länkar mot jorden sin
färd,
när fridagen lider mot kvällen.
Hon går mot sitt dagsverk, hon söker
sin härd,
men aldrig dör längtan till viddernas
värld,
till vidden den fria och fjällen.
Hanna Wijnbladh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
