Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Johann Wolfgang von Goethe. Ett hundrafemtioårsminne. Af Sigrid Kruse - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ställning, som tillkom »Frau
Geheim-räthin Goethe», tillerkändes aldrig
Christiane. Fru v. Stein och med henne
Weimars »poda sällskap» sågo henne
nu som förut öfver axeln och tålde
henne endast nödtvunget bland sig.
Schillers plats kunde aldrig fyllas.
Goethe stod ensam. Han stod för
högt för de andra, och han hade ej
mera ungdomens förmåga att smälta
samman med en
annan natur. Han
drog sig också
alltmera inom sig
själf. Hans
ungdomsvänner gin-go bort den ene
efter den andre.
Det är en hel rad
af förluster, som
utmärker de
följande åren. År [-i8o7doghertigin-nan-]
{+i8o7doghertigin-
nan+} Anna
Amalia, sörjd af hela
Weimar. 1808
förlorade han sin
mor, hans första
och trognaste
väninna, som ännu
i sin ålders dagar
bibehållit sitt
friska, glada sinne
och lefvande
intresse för allt godt
och skönt.
Wie-land dog 1813. Redan 1803 hade
Herder gått bort, så att nu var Goethe den
ende kvarlefvande af Weimars berömda
fyrväppling från »Genie-perioden». Men
han, den störste bland dem, han hade
ännu många år kvar att lefva och dikta.
Det är den mognade, pröfvade,
ensamme Goethe, som 1808 gaf sitt
fädernesland och alla civiliserade länder,
gaf sin tid och alla tider »Faust», d.
v. s. första delen, den egentliga Faust.
Detta arbete hade sväfvat för hans
inbillning redan under hans första
ungdom, och han hade aldrig öfvergifvit
det. Han har där gifvit hela det
mäpskliga lifvet sådant det är och
varit och alltid skall förblifva. Han,
den stora människan, som känt de
mänskliga passionerna och stod på
höjden af mänskligt snille och andestorhet
— han gaf oss hela sin själ i Faust.
År 1809 utkom åter elt stort verk af
honom, nämligen hans roman »Die
Wahlverwandschaften», där han i en
öfverlägsen form
tillämpar
naturens hemlighetsfulla outredda
krafter på den
mänskliga
naturen. Dessutom
upptogs han af
sina
själfbiogra-fiska skildringar.
Sin kärlek till [-naturvetenskapen-]
{+naturvetenska-
pen+} bibehöll han
till det yttersta
och arbetade
flitigt på sin
»Far-benlehre». Sedan
år 1806
utkom-mo hans samlade
verk, och han var
sysselsatt med
redaktionen ai
dessa.
Från hela
Europa kommo
skalder och
vetenskapsmän som gäster till Weimar för
att se och göra bekantskap med
Tysklands store diktare. En fransk
bildhuggare beskrifver det intryck han
fick af den gamle Goethe. »Jag kom
till Weimar för att se en gammal
man och fann — Jupiter.» Så
öfver-väldigande stor föreföll han ännu i
sin sena ålders dagar. Men han stod
öfver och fjärran från den tyska
diktning, som nu växte upp. Det var den
heliga . alliansens tid, reaktionens,. den
svärmiskt katolska nyromantikens
sjukligt öfverspända. tid och med dess dun-
(efter ett senare portratt af f. jagemann.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
