Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Fjärilslek. Badortsskiss af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvad heter det där trädet? Nej,
håll stilla garnet.»
»Vet inte.»
»Är ni inte zoolog?»
»Jag är ästet.»
»Nå, är det där trädet inte
äste-tiskt?»
»Vet inte. Ästeten ser det vackra
endast i det helal Detaljerna lämnar
han åt botanikern, åt zoologen, åt
geologen.»
»Således kan ni inte bedöma mig
ur ästetisk synpunkt eller kanske ur
oästetisk? För ni ser väl inte något
annat än det, som är vackert?»
»Det förra väl, ty människan, i
synnerhet kvinnan, är alltid fullkomlig.
Bara det vackra? För mig är det s. k.
fula endast en lägre grad på det
skönas rangskala.»
»Jaså, men ni kan således endast
bedöma mig som helhet.»
Och hon sträckte liksom omedvetet
fram en fot, så att han såg, hur
knäppkängan omslöt en smidig vrist och
förlorade sig i en skär strumpa, en
syn, som oemotståndligt magnetiserade
hans blick, tills foten sakta gled
tillbaka och kjolens veck föll öfver den.
»Nu är det färdigt och nu har ni
min nådiga förlåtelse och min ännu
nådigare tillåtelse att gå upp på
paviljongen i Botaniska trädgården och
äta frukost med mig, ty ni ser vådligt
hungrig ut, och det är jag också, det
är man alltid här vid hafvet.»
Från paviljongens veranda sågo de
hela det bländande hafvet. Därborta
stodo segel nästan orörliga, öfverraskade
af den svaga vinden. En lång, svart
ångare gled förbi dem, det ena efter
det andra skymdes undan ett tag, kom
så åter fram. Röken efter ångaren
försökte ett ögonblick liksom fördunkla
ljushafvet, men försvann därpå snabbt,
spårlöst och horisonten var åter ljus.
De tego däruppe de båda, ty
stämningen var dem för mäktig, för att de
ville förstöra den med ord, svaga,
meningslösa.
Men kring ett bord bredvid dem
skränade baedeckertyskar med alla sina
himlische adjektiv, ty det stod visst
tre stjärnor i deras kära resehandbok,
hvilket är uttydt: tjugu
förtjusnings-adjektiv per man och fyrtio per kvinna,
ytterst häftigt minspel med öronen,
arm-gymnastik, stundom slutande med
gehö-rige Ohrfeigen och fem sejdlar.
Detta bråk bröt stämningen för de
bägge, som för en stund sedan ej visste
af hvarandra, men som nu hade
något gemensamt redan, och de
skyndade sig snart sida vid sida ned i
trädgården, ut genom ringmuren, ut
mellan ängar och fält.
»Jag skulle vilja vara ett moln.»
»Hvad då för ett moln?»
»Gissa.»
»Det där lilla ljusa lätta
fjädermolnet, som simmar i det blå ofvanför
domkyrkan?»
»Det? Nej, nägot ännu flyktigare,
lättare. Gissa en gång till.»
»Joo.»
»Joo. Är det att gissa? Usch, hvad
ni män äro dumma, ni må vara ästeter
eller grefvar.»
»När vi komma tillsamman med
fruntimmer, ja. Och för öfrigt kan en
grefve också va . . .»
»Därför att ni känner er egen
underlägsenhet inför oss och tiger.»
»Hur skall mannen kunna säga hvad
han vill, när kvinnan ständigt tar
ordet från hans mun? Hvad ville ni
vara för ett moln?»
»Å, ett rökmoln, vet jag.»
»Jaså, ni vill således ha en cigarrett,
var så god.»
»Tack, men tittal»
Hon lade sin hand på hans högra
arm, som darrade en smula, men det
märkte han ej, så upptagen var han
af att titta.
Vid vägen böljade ett vackert
rågfält och därinne stod en blåklint och
lutade sin himmelsblå kind mot jorden
för en röd, underbart röd fjäril hade
sugit sig fast vid den och drack be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
