Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Fjärilslek. Badortsskiss af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gärligt honung. Då fladdrade en stor
hvit en fram, satte sig på samma
blomma, kysste den röda lätt, fint, så
som fjärilar kyssas. Men hastigt flög
den röda upp, dansade in mellan de
smala stråna, försvann plötsligt, dök
så fram mellan nickande guldgula ax.
Efter störtade den hvite, vild, begärlig
efter flere kyssar, förälskad kanske i sin
första förälskelse, kanske nyss kommen
ur puppskalet. Men den röda kom
åter till samma blåklint, där nu en
svart, dyster en famnade henne, kysste
henne, höll henne kvar. Och den
hvite, den försmådde sväfvade
öfver-gifven i långsamma kretsar bort öfver
rågen, som nickade så allvarligt, som
ville den säga: ja, ja, så går det till,
så går det till.
»Det var lustigt. Får jag en
tändsticka. »
»Lustigt? För hvem?»
»För den röda naturligtvis. Nej,
nu skola vi ner till hafvet.»
Och hon hoppade öfver ett dike,
sprang längs en potatisåker och var
nere på stenarne, som vätte sig i
hafvet. Hon sprang ut på dem från den
ena till den andra, och han sprang
efter, gripen af lekens nyhet, som hon
snart tröttnade på.
»Jag är varm, jag vill bada. Kom,
skola vi gå till ett badhus. Ser ni
därborta en liten svart prick? Där
brukar jag bada. Det är litet långt.
Men man blir varm. Vi gå, eller
hur?»
»Ja visst.»
När de nästan voro framme vid
badhuset, ett litet träskjul, som låg en bit
ute i ljön, sade hon plötsligt:
»Säg, ni vet ju, hur man badar i
Frankrike: herrar och damer om hvarann.
Åh, där finnas ej människor med gamla,
dumma fördomar, där har man roligt,
där kan man njuta af lifvet. Men vet
ni hvad? Vi skola trotsa dem alla,
vi två, vi skola bada tillsammans här
ute i sjön. Simdräkt har jag inne i
badhuset och om ni går in i den där
villan, tror jag, att ni också skall få
en, för där bruka bo utländingar. Au
revoir. Skynda er.»
Hon nickade muntert åt honom och
gick fram mot spången, som ledde ut
till badhuset.
För ett ögenblick steg det upp inom
honom en lust att ropa henne tillbaka,
att hålla en moralpredikan för henne
och fråga, hvad hon var för en kvinna,
som gaf sig till att bada med den
förste bäste, men strax därpå togo
ungdomsblodet och någon ny, underbar
känsla ut sin rätt, och han vandrade
snabbare än hon till villan.
»Om man hade någon simdrägt?
Nej, här badade man naken. Men
låt mig tänka nu! Jo, det var en
fransman, som bott här och han hade
bestämdt glömt en sim... Jo, det
hade han. Ja, han var lång också,
alldeles som herrn.»
Och han fick simdräkten och sprang
ned till badhuset. Han knackade.
»Strax,» ljöd det inifrån. »Ni har
fått den, inte sannt? Men när jag
är färdig, måste ni skynda er vådligt,
hör ni.»
Och strax härefter:
»Åh, hvad det är härligt. Skynda
er bara I»
Och han hörde henne simma ut. Han
öppnade dörren till det lilla
afkläd-ningsrummet och gick in. När han
såg hennes snöhvita, fina kläder ligga
på den simpla bänken, kunde han inte
låta bli att taga i dem, smeka dem
med sina händer. Men han
bemannade sig, och efter några ögonblick
var han ute på trappan, som ledde
ned i vattnet, ned i hafvet.
Vinden hade nästan helt dött bort.
Seglen stodo på samma fläck, nu
alldeles orörliga. Då och då nådde ännu
en dyning fram till stranden. Den
kysste henne matt, såsom man kysser
den kvinna, man tröttnat på, men som
ändå drager en till sig med minnenas
makt. Hafvet låg och sof midt i sitt
solrus, och det var som skulle det stän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
