Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Fjärilslek. Badortsskiss af C. D. Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
digt ligga och sofva under samma
hög-sommarhimmel med samma segel vid
horisonten.
Därute låg hon, orörlig också hon.
Var det en människa eller var det en
nymf?
Med några simtag nådde han fram
till henne.
»Åh, var det ni? Är det inte
härligt?»
Och det var härligt att känna sig
buren af detta solglada element, som
tycktes uppmana dem att bara simma
längre och längre, bort till de hvita
seglen.
Men hon började känna sig trött.
»Vi måste vända om.»
»Vi måste väl det.»
Sakta och tysta gledo de på rygg
fram mot stranden. Det kändes nästan
som skulle de domna af och . de
längtade nästan efter att känna det ljumma
vattnet helt slå tillsamman öfver
huf-vudet. Men han besegrade med våld
denna farliga längtan, grep hennes ena
hand och så nådde de fram till land.
»Tack.»
Hon gick långsamt upp för trappan,
stannade på det öfversta trappsteget,
vände sig om och såg ut öfver den
strålande vattenytan. När hon stod
där i hela sin skönhet, var hon som
en sjöjungfru, uppstigen ur hafvets djup
för att tjusa en älskogskrank yngling
ned i sitt underhafspalats. Hennes
blickar mätte hans och hon såg dem
lysa. Hon log åt honom och gick
hastigt in.
När de åter voro ute på landsvägen
kände de denna trötthet, som ett långt
hafsbad alltid för med sig och kanske
var det därför eller var det för några
gapande människobarns skull strax vid
vägen, men samtalet gick trögt och
vägen var lång, dammig och solen var
het, besvärlig. Då de slutligen
kommit fram till paviljongen, åto de
middag med präktig aptit och voro
däruppe i flera timmar. Vinet blandade
sig med blodet och flöt kring i snabb
fart och orden kommo än snabbare.
De gingo ned till stranden och ställde
sig att titta på hafvet, på himlen. Rundt
kring dem sofvo täta buskar. Ingen
kunde se dem. Ty solen hade sjunkit
till ro, sjunkit ned i hafvet. Några
röda moln stodo ännu kvar därborta.
De voro solens drömmar. Men
skuggorna drefvo ned och bredde ut sig
öfver drömmarna, svepte in de båda
människorna på stranden.
Då kom det fram, det underbara,
som han en gång i dag kännt, och
det blef för honom till ett
oemotståndligt begär att taga fram hela sitt inre
och lägga ned det inför kvinnan, som
stod tyst vid hans sida.
Han hade inga föräldrar eller
syskon kvar i lifvet. Han hade
förmögenhet och arbetade på att taga sin
licentiat. Då hade det kommit öfver
honom ett missmod, en känsla af olust,
som förtog honom lusten att arbeta,
ehuru han visste, att hans förmögenhet
endast kunde räcka till för ännu ett
par år. Men det var som saknades
det något inom honom, som hade den
förtidiga döden af hans närmaste söft
in alla de djupaste och varmaste
känslor, som kunna röra sig inom ett
människobröst. På den sista tiden hade
de väl vaknat med en onaturlig styrka
och bristen på något föremål att slösa
dem på, känslan af att stå ensam,
visserligen med flere vänner, men utan
någon sådan, med hvilken man kan
träda i det innerligaste samband, hade
väl alstrat detta missmod.
»Men jag vet, att det endast
be-höfves en enda människa, som jag vet
är min, och som vet, att jag är hennes
egendom, och hela min arbetslust skall
komma åter. Och denna enda
människa måste vara ni, ni, som — jag
älskar så.»
Då vaknade plötsligt den kyliga
nattvinden och hafvet vaknade och
dallrade till. Vinden dref dem båda i
ansiktet. Hon ryste till och lade sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
