Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Nihilisten. Ett sammanträffande. Af Valdemar Swahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
studenter, som suttit och spelat
whist. Efter supén samlades vi åter
i vår värds arbetsrum vid en bägare
och en sprakande brasa i den öppna
engelska spiselm Snart vändes
samtalet in på dessa förtroliga stigar,
där ungdom så gärna vill slå in, när
kallpratet själfdött, och hjärtat
känner behof af att få öppna sig för
andra och i gengäld mottaga
förtroenden. Tankeutbytet hade
blif-vit lifligt. Det gällde, vill jag
minnas, någon social, brännande fråga.
I ungdomligt öfvermod kom jag då
att fälla några ord, om hvilkas
betydelse i detta land jag icke hade
den aflägsnaste aning. Det förvånar
er, men till den grad hade ytan
bländat mig, att jag j mer än ett
år gått blind och döf på en vulkan.
Verkan af mina ord öppnade som
genom ett trollslag allt för mina
förblindade ögon, Allt — säger jag.
Hela detta samhälle, bygdt på murkna
pålar, käjsartronen, under hvilken
minor lura, de mystiska
försvinnan-dena, de dunkla ryktena, de skygga
blickarna, de rädda hviskningarna,
allt — allt! Ah, detta arma folk!
Ni skulle sett hvilken verkan mina
ord hade, ni skulle sett de likbleka
ansiktena, de förskrämda irrande
ögonen, och ni skulle känt den
tryckande tystnad, i hvilken allt tycktes
domna! O, hvad jag kan se det
tydligt för mig — hela denna
spöklika scen, öfver hvilken den
fladdrande brasan kastade sitt fantastiska
sken.
En tjutande stormil, som tycktes
skaka hela palatset vid Nevski, var
det första som brakte lif i de
skräckfyllda sinnena igen.
Jag vill icke trötta er med
berättelsen hur jag blef nihilist. Jag
blef det på samma sätt, som så
många andra af förtviflan, när jag
fick blicka ned i det : elände, som i
nattens tysta timmar rullades upp
för mig på den hemliga
ungdomsklubb, som större delen af mina
vänner tillhörde, och i hvilken jag
fick inträde kort efter den
minnesvärda aftonen hos Malakoff. Men
missförstå mig nu icke. Jag och
mina meningsfränder voro icke hvad
folk i allmänhet menar med
nihilister. Vi hörde icke till dessa
ytter-lighetsmän, som i blind fanatism
vilja mörda för att nä vårt mål, söm
voro nog kortsynta att tro oss hulpna
genom att kasta en bomb framför
själfhärskarens fotter. Hvad åstack
kom väl mordet på Alexander II?
Fördubblad stränghet, skärpta
försiktighetsmått — kort sagdt, det
af-stängde helt och hållet vägen till
zaren. Liksom den icke förut varit
lång och svår nog! Nej, det var
icke så vi ville nå vår afsikt. Vårt
närmaste mål var tanke- och
yttrandefriheten, upphäfvandet af denna
kränkande censur, som kräfver det
friska blodet och samlar unket blod
i samhällskroppen för att sedan, när
första steget var taget, kunna rikta
våra blickar på reformerna i
styrelsen.
Vi tänkte, vi svärmade, vi unge.
Så spreds en dag genom Petersburg
ryktet, att man gjort ett stort
nihi-listkap. Bland andra, som
försvunnit, var äfven Marie Warthold, dot-r
tern till en af våra mäst älskade
lärare, professor Warthold. Sorgen
var naturligtvis gränslös. Den
ökades till fasa, när vi erforo de
närmare detaljerna om bortröfvandet;
hur den arma flickan midt i natten,
halfklädd och yrvaken, blifvit
bortförd af råa kosacker, mot hvilkas
»på högsta befallning* faderns och
husfolkets förtviflan och protester
vanmäktigt studsade tillbaka.
Vi blefvo nu ofta och gärna sedda
gäster i det Wartholdska huset. Och
följden? Polischefens lista öfver de
»misstänkte» kunde måla det. Vi
kände, hur åskmolnet stod rakt öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
