Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Nihilisten. Ett sammanträffande. Af Valdemar Swahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
oss. Minnet af Marie Warthold
förföljde oss likt en skugga. Vi visste,
att vi voro förlorade, om polischefen
kunde fa i sin hand den minsta
tillstymmelse till »bevis». Men huru?
Vi hade noga aktat oss från att
skrifva, och vid en undersökning
skulle intet komma i dagen, som
kunnat rättfärdiga en häktningsorder
mot någon af oss. Ni har väl hört
talas om Rysslands hemliga polis,
ett mullvadshäkte med måsögon och
jesuitmoral? Det bör då icke
förvåna er, att den hittade
förfalskade handlingar af egen fabrikation
i ett paket med böcker, som
skickats till Malakoflf från en annan
medlem af klubben. Slaget kom
ovän-tadt — på en aftonunderhållning i
vår gode professors gästfria hem.
Huset omringades, polisen trängde
in och arresterade oss alla. Alla
säger jag — femtiotre stycken. Jag
kan icke beskrifva hvad jag erfor i
detta ögonblick, då vi släpades bort
utan afsked, utan tillfälle att ens få
aflägga festdräkten, hvilka förvirrade
tankar, som trängdes i min arma
hjärna. Om det finns en barmhertig
Gud — hur kunde han tillåta, att
all$ dessa unga intelligenta
människor, somliga ättlingar af landets
rikaste och förnämsta familjer, genom
ett afskyvärdt bedrägeri i ett nu
utstöttes ur samhället, rycktes från
föräldrar, syskon, trolofvade, makar
och — framtid!» Åter skakades
gubben af en snyftning, så förtviflad,
att den skar mig i hjärtat. Nej,
rörelsen var för mäktig och väl
orolig för att vara en bedragares
konstgrepp.
»Ni tror mig kanske icke, unge
man, då jag talar om underjordiska
fängelsehålor, där mjölgröten,
ensamheten, ovissheten, mörkret, fukten
och kölden höllo på att beröfva mig
förståndet. Jag trodde heller icke,
att medeltidens barbari lefde kvar i
detta stora, heliga Ryssland. Jag
blef öfverbevisad af den forfarliga
verkligheten. Men hvarför dröja vid
dessa gräsligheter? Efter veckor,
långa som år fick jag åter skåda —
solens ljus. Det var på en
fängelsegård med höga fuktdrypande
murar. Jag var alltför yr i hufvudet
för att i början kunna klara intrycken.
Men sedan samlade de sig till en
situation, så hemsk, att den aldrig
går ur mitt minne, lefde jag än i
hundrade år. Det var ingen dröm,
denna spetsgård af skäggiga solda
ter med gråa kappor och påskru fvade
bajonetter, som blixtrade i vårsolen,
mina olyckskamraters bleka, aftärda
ansikten, femtiotre lefvande lik, och
i midten, lik ett otäckt spöke, galgen,
som sträckte sina armar hotande åt
sidorna, och öfver det hela en
tystnad så hemsk, därför att den var
så väntansfull.
Jag var icke rädd, icke förtviflad.
Jag var så märkvärdigt lugn, ja,
rent af apatisch, som tyskarne säga.
Särskildt mins jag, att jag under
väntan stod och koncenterade min
uppmärksamhet på en liten fågel,
som satt öfverst på galgen och
hvässade sin lilla näbb. Jag tänkte
ingenting. Först efteråt skakade jag
i hela kroppen, hvarje gång jag
påminte mig den ohyggliga morgonen.
Så kom där några herrar med
skramlande sablar och ordnar på
bröstet. I synnerhet erinrar jag mig
en myndig figur med röda
polison-ger och glasögon. Han bar en
pappersrulle i handen och gick och
spottade åt alla sidor. Det kom folk
oupphörligt. En tjock pops kaftan
dök upp bland uniformerna. Så
hördes ett skarpt kommandorop. Jag
förnam ett rassel af vapen rundt
omkring mig. En lång, mager herre
med gul hy, svarta mustascher och
monokel i ögat trädde brådskande
fram. Han vecklade upp ett stort
papper och började entonigt läsa:
Vi — alla ryssars själfhärskare —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
