Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 8, augusti 1899 - Nihilisten. Ett sammanträffande. Af Valdemar Swahn - Litteratur - Det unge blod. Af G. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lika godt — hvad skulle det båta
till för öfrigt. Men tänk någon gång
på nihilisten och förlåt hans
framfusighet att tilltala er. Jag kände
ett behof, som måste tillfredställas,
jag måste öppna mitt hjärta. Jag
var så olycklig, och jag började så
dumt.»
Han log ett sorgset leende och
knäppte ihop de valkiga händerna.
Hans blick blef stel i det tilltagande
mörkret, och rösten lät så underligt
dof och aflägsen, när han slutligen
sade: »Tacka Gud, unge man, så
länge ni lefver, att ni är född i ett
fritt land.»––––––––––––––-
Dessa ord ringde i mina öron, då
jag med tunga steg vandrade hemåt,
och ännu i dag dallrar i mitt inre
den hemlöses klagan, då tanken
manar fram bilden af den olycklige,
som en gång kom att korsa min
färd lik ett spökskepp, fylldt af
skuggor, glidande fram i natten.
bitteratur
DET UNGE BLOD.
En roman — fortælling kallar förf.
själf sitt arbete — af Edvard Brandes
betraktar det läsande Skandinavien
alltid som ett evenement. »Det unge
blod» får dessutom just nu ett särskildt,
om än oförtjänt, intresse genom den
storm dess utgifvande väckt. Att det
icke ensamt är romanen, som
framkallat ovädret, är efter genomläsandet
tydligt äfven för den ytlige betraktaren,
och att den till på köpet åtalats som
osedlig, ger anfallet en bismak af
partihat. Nej, skälet ligger nog djupare;
man vill komma åt den obeveklige och
»ensidige» kritikern, man vill slå den
riktning, han representerar, till marken
och man begagnar med glädje det
tillfälle, då Brandes själf gifver hugg på
sig.
Direkt kan man icke påstå, att han
varit den mest typiske representanten
för den litteratur, som till sin
förnämsta uppgift gjort att hålla sig så långt
aflägsen som möjligt från idéerna —
de må nu vara stora eller små — för
att endast kultivera obetydligheterna,
men han har städse varit redobogen
att i ord och handling försvara dessa
sina meningsfränder. Och att han ibland
gjort det äfven på bekostnad af den
goda smaken är ovedersägligt. Talet
om ensidighet faller därvidlag på sin
egen bristande kraft, kritikerns plikt är
att förfäkta sin åsikt, och om B. varit
för sträng eller stundom begagnat mindre
väl valda medel än hans uppgift
fordrat, är han antagligen mannen att stå
därför. Kritik är dom; men så gäller
ock den första af alla domarregler:
hällre fria än fälla.
»Det unge blod» gör ej läsaren glad.
Värmen saknas, mannen bakom ordet
hittas ej lätt, hur ifrigt man än söker
honom; det är en kallgrinande,
öfver-lägsen cyniker, som finner nöje i att
håna ihjäl en hel del saker, som vi
andra från ungdomen lärt oss se upp
till och beundra, och han gör sitt bästa
för att lyckas. Att bedraga en vän tycks
B. anse för så vanligt, att man ej bör
fasta sig därvid; dina vänner bedraga
antagligen dig i sin ordning, och dina
väninnor bedraga dig alltid; från den
regeln vet förf. till »Det unge blod»
intet undantag. Kärleken är ett tids*
fördrif och sinligheten ingen last —
numera, det är ungefär hvad man i ett
föga vackert språk får lära, och allt
detta söker förf. upphöja till en dogm.
på hvilken intet tvifvel tillätes. Ifall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
