Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Vinskördefest i Italien. Af Astrid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flickorna ej snart skola komma och
erbjuda sin hjälp. Dessa hade
genast försvunnit, for att fästa upp
nedfallna flätor, linda korallband om
halsen och sätta på bästa koftan.
Ändtligen blifva de färdiga, och
besvara moderns lätta förebråelser med
att beskäftigt sätta fram glas, rada
upp en tio stycken vinfiaschi, samt
putsa och sköta om oljelamporna.
Alla taga nu plats på de långa
bänkarne.
Husfadern Manucio slår sig ned
vid ena kortändan och Giulia, som
är den yngsta och gubbens
älsklings-dotter, bär fram den rymligt tilltagna
soppskålen, ur hvilken Manuccio med
djupsinnig min lägger för åt hvar
och en duktiga portioner af den
mäktiga »minestran», som är kokad på
vildt, far, oxe och kalf. Den som
för ordet är naturligtvis Pietro som
alltid. Med outtröttligt godt humör
skämtar han med allt och alla. De
små pigga, bruna ögonen flyga hit
och dit, färdiga att uppsnappa allt
som kommer inom deras synkrets?
Isynnerhet är det förlofvade paret
Olinto och Elvira föremål för hans
inkast och utfall. Olinto är från en
närliggande by samt handtverkare,
hvarför han infunnit sig först till
aftonmåltiden. Elvira är mycket stolt
och lycklig öfver, att han inte är
»contadino», och möter leende den
hederlige Olintos förälskade blickar.
Småpojkarne äro så upptagna med
sin soppa att de alldeles glömma
bort att göra odygd och ge till
half-höga förtjusningsutrop, när det ena
rågade köttfatet efter det andra sättes
fram. Till att skära kotletterna
består huset ej några knifvar, hvar och
en får begagna sin fällknif, och de
afgnagda benen kastas alla under
bordet, såsom under de gamle
vikingarnes tid uppe i norden, med
den skilnaden dock att de icke först
begagnas som kastvapen. Glasen
fyllas och »fiaschi» tömmas på det
bästa röda vinet, men ingen blir
hvarken högröstad eller berusad däraf.
Husmodern lämnar icke spiseln under
hela måltiden, seden tillåter det icke,
och de feta ankor och höns, som hela
sommaren varit föremål för hennes
ständiga omsorg, måste äfven i hvaije
minut vridas och vändas på alla
sidor. Slutligen komma de på bordet
och afätas under högtidlig tystnad,
som endast störes af benens
knastrande mellan starka tänder. Därpå
följer ost, drufvor och saftiga fikon,
hvarmed den långvariga måltiden
ändas.
— Och nu till dans! — ropa alla
— signorina, hvar har ni er
mandolin?
— Men kära, jag har ju nyss
börjat och kan ännu ingenting annat än
en polka.
— Det betyder inte något. Emilio,
fort efter mandolinen!
Efter en sekund är denne tillbaka
och alla begifva sig ned på den
sten-lagda gården.
Natten är ljum och mild, stjärnorna
tindra och det hvita, darrande
månljuset insveper allt i sin trollslöja.
Rika murgrönsränkor dölja till
hälften de höga järngrindarne till
landsvägen och mellan dess löfverk
framstå den långa bärgskedjans olika
formationer som groteska jättegestalter,
gripande och famnande allt omkring
sig. Nedanför skymta olivskogame,
stilla och stumma. Ej en vindfläkt
rör deras silfverskimrande blad och
murarne sluta sig tätt omkring,
såsom led af skyddande, vaktande
soldater.
För ett ögonblick synas alla gripna
af nattens hemlighetsfulla mystik, af
dess allvarliga tystnad och rena
skönhet, men blott för ett ögonblick.
Det nästa är dansen börjad efter
mandolinens knäppningar. De
dansande äro till största delen ynglingar,
flickorna sticka sig förlägna undan
i hörnen. Inte ens Giovanni lyckas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
