Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Vinskördefest i Italien. Af Astrid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i sina försök att framlocka den blyga
Emma.
Utmed de långa stenbänkarne hafva
de gamla tagit plats. Ofvanför äro
fasta små gammalromerska lampor,
som äro i bruk öfverallt, än i dag,
till sitt sken påminnande om
lysmaskens.
Elvira, som i egenskap af fästmö
sitter bland de gamle, spritter af
danslust, men törs icke låtsa därom
för fastmannen, då han ogillar detta
i hennes ögon så oskyldiga nöje, och
vrider med en lustigt förtretad min
på ringen, som är symbolen på
hennes förlorade frihet.
— En vals, en vals!
— Ja, det får bli polkan i saktare
tempo.
Det visar sig gå utmärkt och
Ma-nuccio, som ännu är en riktig
dansmästare, trots faderskapet till tre
fullvuxna flickor, far sin Giulia i armen
och svänger om med henne i
takt-fasta, hurtiga steg. De öfriga flickorna
kunna då icke se därpå utan följa
exemplet, till sina kavaljerers stora
belåtenhet.
Nu kommer Pietro fram med sitt
allra blidaste leende, mjukaste rygg
och honungslenaste stämma:
— Signorina, om jag ber er riktigt
vackert, så spelar ni bestämdt också
en kvadrilj för oss?
— Con motto piacere — svarar
denna leende och framknäpper sin
— polka i långsamma, rytmiska toner.
Alla ställa upp sig i tvänne rader
och utföra den graciösa, sirliga gamla,
dansen, då och då förbytt till snabba
steg och hastiga vändningar.
Men — hvem kommer där?
En figur med hatten på nacken,
sotad i ansiktet, vinglande gång och
skämtsamma ord på läpparne träder
in i ringen. Hvem är det om icke
själfva Cecchi. Den trumpne, tväre,
ordkarge gamle Cecchi! I kväll har
han ifört sig glädjens mask. I kväll
skall han föreställa Dionysos, vinets,
festens, sorglöshetens odödlige gud.
Genom årtusenden har detta gamla
hedniska bruk bibehållits, återkommer
vid hvarje skördefest och hälsas
alltid med samma jubel, om än dess
karaktär genom tidernas lopp
förändrats, om än kransarne, de
blom-sterlindade tyrsusstafvarne fattas.
Småpojkame, som annars äro så
rädda för sin barske pappa, hvilken
inte brukar sky att gripa dem i
nacken och slänga dem undan som
vore de kattungar, företa sig i kväll
de största friheter, då de märka att
allt är tillåtet.
Hvad vinet ändå har för en
försonande inverkan. Hvem kan stå
emot dess inflytande? Gamla
gubbar, som nästan glömt bort att le,
fa ansiktets rynkor böjda i skämtets
linier, trötta, likgiltiga blickar lifvas
på nytt och skrattet får friskhetens
klang.
De unga skola vi icke tala om!
Deras liflighet blir sprudlande, deras
blickar tändande och rörelserna
sprittande.
Lifvade af Cecchios prestationer
springa Manuccio och Giulielmo upp
och börja en äkta »tarantella» efter
konstens alla regler. Först, med
långsamt vaggande rörelser, som
småningom ökas i snabbhet, närmande
sig tätt intill hvarandra för att med
ett språng, smidigt som tigerns,
återvända till första utgångspunkten.
Börja på nytt igen, allt snabbare och
snabbare, under försök att kasta
hvarandra ur dansens linie, med bröstet
spändt, senorna knutna, hufvudet
buret högt och rakt, allt under
ansiktets skiftande, spelande mimik.
De båda männen äro hvarandra vuxna,
ingen förmår vinna öfver den andre,
trots det rörelserna blifva allt
häftigare, vildare. Svetten bryter fram
på pannan, ögonen mista sin glans
och de dansande sjunka slutligen ned
på bänken, synbart trötta efter an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
