Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Fjärde boken. Månskensöfverraskningen. Tolfte kapitlet. »Lita på Ortiz»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Gud välsigne er till evig tidI»
stammar Blanche och fattande hans
hånd kysser hon den vildt.
Med eld sjudande i sina ådror vid
första beröringen af hennes läppar
tänker denne obeskriflige skurk med en
krampaktig rörelse af glädje och hopp:
»Diablo! Temple har inte sagt henne
allt.» Därpå säger han alldeles lugnt:
»För att sätta mig i stånd att vara er
till verksamt gagn, så gör mig till er
förtrogne; säg mig allting.»
»Ja, Ortiz måste veta allt», hviskar
Laura.
Blanche stammar nu fram för honom
sin verkliga historia, en eller ett par
gånger med en liten rörelse på händerna,
då hennes ångest är för öfvermäktig
och ögonen hela tiden fyllda af dessa
fruktansvärda, ogjutna tårar, som visa,
att hon har föga hopp.
Och han, lyssnande till henne och
betraktande hennes skönhet, hvilken,
medan hon talar, blifvit mera spirituell
i sin patos, mera förledande i sin
ångest, tänker i sitt subtila analytiska
sinne: »Nu är hon otvifvelaktigt min!
Om icke af kärlek skall hon säkerligen
af tacksamhet ge sig åt mig.»
Därpå talar han till Blanche och hans
tillit lyfter upp henne och kommer
henne för första gången att känna
något hopp om framgång. »Dessa
spanske officerare», säger han, »ha alla
varit mina vänner under de veckor,
jag varit här. Det finns sannolikt endast
ett sätt att rädda senor Temple,
eftersom hans afrättning är bestämd så snart.»
Vid dessa ord genombäfvas flickans
behagliga gestalt af en rysning.
»Men förtvifla icke», hviskar han.
»Detta enda sätt är guld, på hvilket
ni har öfverflöd.»
»Ja, hvilket belopp — hvilket pris
som helst.»
»Jag skall höra mig för. Hur mycket
har ni på er?»
»Jag har gifvit sergeanten
alltsammans», säger Blanche visande sin tomma
börs.
»Men jag har!» ropar Laura och
kastar i hans hand en plånbok späckad
med sedlar, tilläggande några gnistrande
ringar, som hon stryker af sina späda
fingrar.
»Med hvad jag har på mig, blir det
här säkerligen tillräckligt att börja med»,
genmäler Ortiz lätt. »Nu måste vi dock
för Temples säkerhet allesammans spela
diplomater trots vår oro. Kom med
mig tillbaka till paradfältet. Lyssna
till munken; kurtisera öfversten. Det
är ju hvad ni gjorde för några
minuter sedan, som jag tror, seöorita Blanche.
Under tiden skall jag höra mig för.»
Därpå frågar han oroligt: »Har ni
styrka att spela er roll?»
»För hans skull har jag det»,
svarar hans offer med ett fruktansvärdt
försök till fasthet.
Men Laura hviskar: »I himmelens
namn, lita inte på henne. Se hon
sjunker ihop redan! Fort någonting
att lifva upp henne med — Ortiz för
Guds skull!»
Ty musiken framtränger svagt till den
lidande flickan — någon ljuf melodi
ur Martha.
Uppfångande melodierna tänker
Blanche plötsligt på den där sista kvällen
på operan, då, om hon hade varit
uppriktig mot den hon älskade och icke
varit stolt, så skulle den som nu
hotades af döden här, varit trygg hos henne
i det fjärran Amerika. Denna
plågsamma tanke ansätter henne och hon
flämtar: »Hem — utan honom!» på ett
sätt, som gör den skurk, hvilken nu
betraktar henne som sin egendom,
ursinnig af rasande svartsjuka mot den
lifdömde mannen, som kommer hennes
hjärta att blöda.
Knappt i stånd att tygla sitt lynne
svarar han hastigt: »Lämna allt i mina
händer. Stanna hos sefiorita Laura,
miss Blanche; jag skall gå efter
någonting upplifvande.»
Och sedan flickan svarat honom med
en min, ty hon kan knappt tala,
skyndar han bort, men så snart han kom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
