Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Fjärde boken. Månskensöfverraskningen. Tolfte kapitlet. »Lita på Ortiz»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mit ur hennes åsyn, stannar han och
funderar, som om det gällt hans lif.
Plötsligt skrattar han: »Caramba!
Mendoza! Dios mio, hvilken
mästerkupp! Mi querida*, som suckar där,
skall dyrka mig som sin själs hjälte.
Sedan skall det inte bli några vidare
suckar för den döde mannen utan bara
kyssar för mig, den lefvande. Ah,
lycklige Ortiz!’ och han går skyndsamt
bort mot den spanske spionens koja,
hvisslande muntert på en liten söt
kärleksvisa.
Två minuter efteråt träder han med
mulen panna och lätt darrande händer
brådskande ut ur Mendozas stråtäckta
koja: »Jag måste aflägsna henne från
hvarje möjlighet att råka den fördömde
negern.»
Blanche undrar, om det inte är en
dröm, ur hvilken hon följande dag skall
vakna upp cch vara lycklig, där hon
står med armarne om stammen af
en kokospalm för att hålla sig uppe,
väntande på Ignacios återkomst. Men
ljudet af hammare och yxa i ett
närbeläget skjul kommer henne att känna
dess verklighet, fruktansvärd och hemsk.
Hammaren tyckes träffa hennes hjärta.
Gudskelof att hon inte anar dess
innebörd!
Tre minuter efteråt återkommer Ortiz
med lite aguardiente i en kalebass:
»Det var det bästa jag kunde få utan
förklaringar», anmärker han; då Laura
halft tvingar Blanche att svälja några
droppar däraf, tycktes den eldiga
vätskan lifva upp henne lite.
Ortiz säger därpå: »Seåorita Laura,
det vore bäst, ni ledsagade er syster
ut ur fortet för att hålla henne från
beröring med de spanske officerarne
en stund. Ni kan just gå utför den
där stigen, som leder ned till den där
lilla viken.»
»Det är där jag lofvat hålla en båt
i beredskap åt honom i natt», hviskar
• Min älskade.
Blanche plötsligt. »Kom ihåg det! —
Detta är hans utsikt till räddning.»
»Ja.»
Men Blanche tyckes inte höra honom.
Hamrandet i skjulet upphör
plötsligt.
Hon rycker till med en sakta,
flämtande kvidan.
»Se», säger hon pekande på några
karlar, som bära en simpel trälåda in
på fängelsegården, skrattande och
skämtande däråt. »Herre Gud! Hans —
hans likkista!» Och hon vacklar och
skulle fallit till marken, om icke Laura
haft sina armar om henne. »Fort! för
mig bort från det här fortet, hvars
skräck synes drifva mig till vansinne!»
skriker hon med ögon fulla af ångest.
»För mig bort, innan jag rusar till
Villalonga och anropar honom om
rättvisa eller nåd.»
»Detta skulle sannolikt fördärfva
Temples enda utsikt!» mumlar Ortiz.
— »Fort, miss Laura!»
Härvid föra båda skyndsamt bort
Blanche. Men efter att hafva passerat
befästningarna, anmärker Ignacio, som
tyckes vara väl bevandrad på platsen
och känd af vaktposterna: »Jag skall •
gå tillbaka och verkställa en snabb
undersökning. Laura, kom ihåg att
vår framgång och Temples lif beror
på att er syster ej ger något tecken
ifrån sig.»
»Var inte rädd för mig», svarar miss
Morales med blixtrande ögon. »Ser
ni inte, hur mycket lugnare jag är än
Blanche. Det är inte heller att undra
på. Min trolofvade väntar inte på
döden därinne.» Hon vinkar med handen
mot fängelsegården och stammar därpå:
»Min syster, stöd dig på mig. O
himmel, du vacklar!» Och hon trycker
den lidande till sitt hjärta.
»Nu måste jag gå», säger Ortiz mildt.
»Det är nödvändigt att jag tar reda
på Temples verkliga läge. När jag
kommer tillbaka, sefiorita Blanche, så
kan ni vara öfvertygad, att jag medför
hopp!» Med dessa ord, som åter rycka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
