Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 9, september 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Fjärde boken. Månskensöfverraskningen. Tolfte kapitlet. »Lita på Ortiz»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ångaren ligger aflastad vid varfvet!»
ropar Blanche, i det en plötslig extas
upplyser hennes drag.
Men denna försvinner, då Ortiz
säger: »Endast till hälften lossad.
Varu-emottagame måste uppsökas; tillåtelse
erhållas af hamnkaptenen att afsegla
utverkas; dessutom skulle det, sedan
ångbåten kommit till Santiago, draga
ut timmar, innan svar komme från
generalkaptenen. Ångaren skulle, om saken
kunde arrangeras, äfven med alla
pän-ningar till ert förfogande ändå komma
för sent.»
»Ja, ja — det gäller hans lifl Jag
— vågar inte påtaga mig risken.»
Ȁn mera, det skulle bli bekant,
hvarför ångaren förhyrdes. Det skulle
omintetgöra allt hopp om att kunna
rädda Temple på något annat sätt;
extra försigtighetsmått skulle vidtagas;
vakterna fördubblas.»
»Då skall jag vädja till Villalongal»
ropar Blanche hysteriskt.
»Ett säkert medel att hindra Tempies
flykt», hviskar Ortiz. »Ingen mer än
generalkaptenen kan hindra denna
af-rättning. Öfverste Villalonga har en
soldats stenhjärta; han måste och skall
göra sin plikt.»
»Det vågar han inte. Min fästman
är amerikan! Min far skall hota
Villalonga med mitt lands hämnd.»
»Räddade detta Virginiusfångarne?»
hångrinar Ortiz. »När ert
statsdeparte-ment tillät deras bödel, Burriel, lefva
i ära — från det ögonblicket fruktade
spanske officerare icke längre ett lands
hämnd,’ som lät sin flagga tagas på
öppna hafvet och dess medborgare
af-rättas inför dess konsuls ögon, utan
repressalier.»
»Tror ni jag ämnar stanna här och
låta Howard Temple mördas? Ja g skall
göra någonting 1» ropar flickan förtviflad;
och ehuru till hälften vanmäktig vände
hon sig om för att skynda uppför
gångstigen.
Men Laura har häftigt gripit henne
i armen och Ortiz hviskar:
»Jag har gjort någonting!»
»Hvad då?» Hans offer stirrar på
honom med handen tryckt mot sitt
bultande hjärta.
»Vakthafvande officeren är en vän
till mig. Om han får sig tillförsäkrad
en tillräcklig belöning, skall han låta
Howard Temple fly i natt.»
»Är detta sant? — För Guds skull
bedrag mig inte. Det är lättare för
mig att höra det värsta!» snyftar
flickan, ehuru inga tårar äro i hennes ögon.
»Det är så sant som att Gud lefver.»
»Penningar kunna således köpa
honom?» frågar Laura ifrigt.
»Liksom många spanska officerare
älskar Manuel Gonzales guld mer än
sin plikt.»
»Säg Manuel Gonzales», hviskar
Blanche, »att om nummer 93 blir i tillfälle
att fly i natt, så väntar en förmögenhet
i Amerika vakthafvande officeren.»
»Han kan ha sina dubier», svarar
Ignacio. »Han måste ha bevis. Tio
tusen dollar.»
»De diamanter, min mor efterlämnade
åt mig, äro på Hermes. Du minns,
Laura, att jag bar dem på
generalkaptenens mottagning. Min syster, gå
ombord på jakten. Lämna dem till Ortiz.
De äro värda en liten förmögenhet.
Gonzales måste tro på dem.»
»Jag skall taga mina också», svarar
Laura med flammande ögon.
»Tack!» ropar Blanche.
Men den högsinta flickan hviskar:
»Jag gör blott för dig, hvad du skulle
göra för mig, om Luis Vidal vore i
Howard Temples kläder.»
»Får jag också lägga till min skärf?»
föreslår spanioren inställsamt.
»Om mer hehöfs, så bed pappa!»
ropar Blanche befallande; ty då hon
erfarit att vakten kan mutas, har hon
blifvit liksom inspirerad. »Säg pappa,
Laura, att han, så sant han älskar sin
dotters lif, håller jakten segelfärdig och
en båt här utanför redan klockan tolf
i natt.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
