- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 2 (1899) /
633

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1899 - Musikrevy. Af Filippo

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MUSIKREVY.

Den nya säsongen har invigts med
ett par intressanta konserter, under det
att operan ännu icke bjudit på annat
nytt än debutanter. Af dessa är hr
Malm, som uppträdt som Octavio i
»Don Juan», ojämförligt mest lofvande.
Den sällan sjungna heroiska arian med
den smäktande texten »Du, som så
högt jag älskar» etc., framförde han
med en precision och åtminstone
relativ glans, som visade, att han gjort
grundliga studier (hans lärare har varit
operasångaren C. A. Söderman). För
öfrigt kan man icke begära, att en
debutant skall fullt gå i land med ett
så fordrande parti; han får i lättare
uppgifter sedermera visa hvad han
duger till. Den andre debutanten, hr
Mandahl, ägde redan en viss scenvana;
hans röst hade en mjuk och vacker
klang, ehuru utbildningen lämnade ett
och annat att önska. Man må
hoppas, att den återupprättade operaskolan
skall lyckas att skaffa vår opera en
mer jämnt utbildad konstnärlig
Nach-wuchs, så att vi bli förskonade från
allt för många rena elevuppträdanden,
utom kanske i tenorfacket, där
efterfrågan vanligen — och särskildt nu —
är större än tillgången, och där
direktionen alltså icke gärna har rättighet
att afvisa någon röstbegåfvad aspirant.
Så mycket märkligare är det då, att
den låtit hr Schiicker, Vasateaterns
nya dragningskraft, gå sig ur händerna.
Här hade den haft den tenor med
naturlig, klingande och hög röst, som
den söker och som hade varit lämplig
att så småningom öfvertaga en god del
af de stora partierna, så mycket mer
som han icke visade sig bortkommen
i spelet. Huruvida han skall kunna
duga härtill efter att ett par års tid
kväll efter kväll ha skrikit i operetterna,
torde däremot vara mer ovisst.

Från dessa ledsamma debuthistorier
öfvergå vi — efter en djärf saltomortal
— direkt till ett par konserter af rang.

Emil Sjögren var det, som invigde
säsongen med sin konsert, hvars program
uteslutande upptogs af hans egna
kompositioner, och han hyllades härvid af
pukliken med en värme, som visade,
att man nu sent omsider börjat komma
underfund med hvad vi i honom äga.
Antydningar till en stadigt växande
popularitet ha icke saknats. Vid de
Sjögren-kortserter, som de senare åren
gifvits, har det alltid varit fullt hus,
och i mer musikaliska familjer har man
sedan länge med förkärlek sjungit hans
sånger. Hvad som ännu saknas, är
Sjögren-sångare, som i de offentliga
konsertsalarne kunna bära fram hans
ingifvelser till den stora hopen, som,
säga, hvad man säga vill, är
mottagligare för värkligt god musik än man
skulle tro. Det ha bl. a.
Arbetareinstitutets folkkonserter, som vi kanske
en annan gång skola besöka, till full
evidens bevisat. Sjögren-sångare? Det
tycks dock, som om hvar och en god,
röstbegåfvad och musikalisk sångare
vore ägnad att utföra hans visor,
liksom Mozarts och VVagners verk,
Griegs och Kjerulfs sånger. Ja, det tycks
så. En lång erfarenhet har emellertid
lärt oss annat. Vi ha hört operadivor,
och det icke blott i går, sjunga Sjögren
liksom andra svenska visor (Lindblad,
Josephson m. fl.) och det på ett sätt,
att de af dessa komponister, som icke
mera dväljas bland de lefvandes antal,
borde ha vändt sig i sina grafvar,
under det att de lefvande hade alla skäl
att rifva sina hår. För att sjunga en
visa behöfs nämligen utom de nödiga
tekniska förutsättningarne, hvilka häller
icke äro så vanliga, enkelhet och natur,
och hvar finner man annat än i
sällsynta undantagsfall detta på operan?

Efter denna långa inledning har jag
hunnit till hr Forsells uppträdande på
den sista Sjögren-konserten, hvilket icke
var fullt lyckadt bl. a. därför, att den
uppburne sångaren tydligen trodde, att
han fortfarande som nu senast på operan
hade en \Yragnerorkester att öfverrösta,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:55:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1899/0638.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free