Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1899 - Litteratur. Nya böcker - Fjällbyfolk. Af S—hl - I dödvattnet. Af Tristan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
litteratur
NYA BÖCKER.
FJÄLLBYFOLK
af Maria Rieck-M iiller är en lättläst
och särdeles underhållande bok, hvari
skildras folklifvet i det öfre Norrland.
Författarinnan har en god stil, finner
lätt och osökt ord och utryck och kan
få fram just det hon menar. En
anmärkning skulle man dock kunna
göra mot hennes sätt att inkasta
specifikt norrländska folkord i skildringar,
som för öfrigt äro skrifna på
riksspråket. Det hade varit tillräckligt att
använda dylika ord vid citat ur
bondfolkets tal. Ett tilltag af mera kuriös
beskaffenhet, hvartill författarinnan gjort
sig skyldig, är att kursivera obetydliga
småord, mest pronomina., hvilket gör
en minst lika löjlig effekt som den
skaldeynglin gen Hans Magnus Nordlind
en gång i tiden åstadkom medels sina
tankstreck.
Såsom totalomdöme skulle man om
de nio skisserna, hvaraf boken består,
kunna säga, att författarinnan lyckats
i samma mån som hennes skildringar
äro realistiska.
Däremot misslyckas författarinnan,
då hon ger sig in på det mystiska
gebietet, ej häller bör hon såsom i
»Erik Spelman» försöka idealisera
bonddrängar. Hvarje spår af illusion
försvinner hos läsaren, så snart hjälten
öppnar munnen. Hvad som i den
vägen lyckats Per Hallström, den
stora förebilden (?), misslyckas lätt för
Maria Rieck-Miiller. Dessa
bonddrängar, som lärt sig spela af näcken, ha
i litteraturen varit ett segslitet släkte.
Faktiskt är, att näcken lika litet lärt
dem spela »ferjol» eller »piglock» som
han lärt dem lägga in mullbänk eller
ge »danska skallar».
(C. & E. Gernandt. 175 sid. 2 kr.)
5—hl.
I DÖDVATTNET.
Bland de mera märkbara förmågor,
som de senaste åren under fäldt visir
framträdt inför allmänheten, synes utom
författaren till Georg Dahna äfven
författarinnan till En passionshistoria. Skilda
till manér, tecknar den förstnämnde i
något tunga drag, framhållande
stämningar, medan den senare med spetsig
pännudd konturerar sina bilder.
»I dödvattnet» är en skildring från
det Stockholm som lyckligtvis gått, den
tid då* det unga Sverige beundrade
kätteriet i en Snoilsky och Ernst Björck,
då emancipationen i sitt första utbrott
uppträdde som karrikatyr, då det
konventionella regerade med domkraft och
då allt som ville jäsa och bryta fram
i ung kraft tvingades tillbaka inom
dammarne af fördom och slentrian.
Kvickt, med värklig humor, på sina
ställen som i en pastiche efter Dickens
skildrar nu författarinnan detta lif, med
all dess småaktighet, förkrympta
existenser och snedvridna förhållanden, och
hon har på komet träffat en hel del
af de karaktärer hon framställt. Så är
till exempel herr Elertson med sitt
flotta umgängessätt, sin förmåga att slå
dunster i ögonen på folk, sin förmåga
af beräkning, sin älskvärdhet och sin
ringa barlast af hjärta och samvete en
ypperligt skildrad figur. Likaså
regi-stratorn, med sin torra hvardagsmoral,
sin patenterade småförträfflighet, utan
inre lifaktighet och vid sidan af honom
hans å hufvudets vägnar klent utrustade
hustru, som då det gäller att taga sina
barns andliga ledning omhand blott
erfar ängslan hos en höna som kläckt
ut ankägg och ser sina ungar simma.
Berättelsens utveckling är äfven
konsekvent hållen, ehuru
karaktärsteckningen mot slutet förlorar något i
klarhet och säkerhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
