Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10, oktober 1899 - Scenen. Våra premièrer. Af Don Diego
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han göra allt. Besöker så frun honom
i hans stuga, och i en längre scen,
där deras gamla kärlekshistoria vaknar
till lif, fordrar han sin »rätt», sin
»blodsrätt» — dottern. Hon skall
välja mellan fadern och modern.
Ungefär samtidigt komma dottern och en
ung student, släkting till patronen, och
be Mats spela med i en dekoration på
patronens sextioårsdag — en arbetets grå
tomte, med hacka i hand, hvarmed han
gräfver fram skatter åt husbonden.
Detta retar Mats. Men till fästen
kommer han — inte för att »stå i
gapstock», men »objuden». Arbetarne
komma för att hurra — för patronen,
om han går in på deras villkor, d. v. s.
återtar de fyra gamla samt afskedar
den hatade ingeniören, för sig själfva,
om han inte tillmötesgår dem.
Ingeniören vill han inte afskeda. Då
bryter det löst, då blir det »eld i
bär-get», då »går raset», sedan man länge
hört det knäppa i djupet, folket
stormar gården, rutorna springa. Mats kan
inte häjda de ursinniga, och hans egen
dotter, som springer fram till fönstret
för att visa sig för den framrusande
mängden, blir träffad af en sten i
pannan och dör. Mats får aldrig sin
»rätt».
Stycket är buret af kraftig stämning,
har scener af dramatisk verkan, och
många repliker äga både skärpa
och poesi. Det ligger ungt, friskt
blod häri. Och förf. skall ha tack
för att han vågat sig på ett allvarligt
ämne. Emellertid väger väl denna
produkt ej så mycket på kritikens
vågskål som hans debutarbete
»Midnattssol», gifvet å Vasateatern för ett par
år sedan.
»Stigare-Mats» speltes väl, i
titelrollen af hr Örtengren med realistisk
kraft och måttfullhet, af fru Fahlman,
patronessan, med kufvad lidelse och
kvinnlig värme, af fröken Bosse (syster
till vår framstående romanssångerska
Dagmar Möller) med ung poesi öfver
apparition och repliksägning, af hr
Hagman, patron-nollan, med skicklighet,
af hr Hanson, ingeniören, med dito,
samt af hr Baeckström, en påstruken
läkare, med som vanligt utsökt
humoristisk uppfattning. Vi inropade
författaren. Han fick sin »rätt».
Efter-rätten utgjordes af Charles du
Courcys bagatell »För evigt!», där hr
Personne — liksom i »Två och
fyrtiosex» för ett par år sedan — briljerade
med oemotståndligt skrattretande
munvighet och fröken Adamsen visade sin
markerade profil och sina vackra ögon.
• * *
Dreyfus-dramat på Olympiateatern
anser jag inte falla under kritikens
domvärjo — sådant var det. Det är
aldrig värdt att bli förargad på skräp,
som inte ger sig ut för att vara
konstverk. Alla bildade människor hade
väl inte väntat sig något annat. Det
svenska folket på raden fick sig en
grof, sensationell förlustelse och tjöt
och klappade åt hr Deurells Dreyfus.
Och det visar ju, att svenska folket är
moraliskt. Och det är ju väl det. Hr
Deurell hade god mask och en stark
röst, och det var lyckligt, ty annars
hade man rog inte hört hvad han
sagt på denna akustiskt omöjliga teater,
hvilken så snart som möjligt bör återgå
till cirkus. Labori kom nog aldrig af
sig i värkligheten, så att i det
afseen-det var hr Zachrisons eldadvokat, för
resten till masken bra, inte så illusorisk.
Det var nästan synd att se fru Deurell,
f. d. fru Eliason, spela i en så groft
tillyxad pjes. Ingen kunde upplysa
om hvem som skrifvit stycket. Somliga
sade, att det var en tysk. Hade
han varit närvarande, hade han nog
inte själf velat tillstå det.
Don Diego.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
