Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Uppgörelse. Bild ur lifvet. Af Nanna Wallensteen (Sven Ljung)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UPPGÖRELSE.
Bild ur lifvet. Af Nanna Wallensteen (Sven Ljung).
T^\e hade kommit längre än de
^ tänkt sig bort från badhusparken,
där deras promenad börjat.
Först hade de gått genom
löfha-gen, där asparnes runda, skälfvande
blad redan nu hängde likt droppar
af guld, bitna som de voro af
nattfrosten, så ut på renen vid fältet,
där kärfve vid kärfve stod väntande
på att inbärgas, så äfven myren, nu
torr och .mjuk som en
sammets-matta och därefter in i skogen.
Här stodo de höga, raka
furu-stammarne i täta led rundt omkring
dem, vinden sjöng sin vemodsfulla
sång om höst och förgängelse i
deras stolta kronor, och barren, från
en förgången sommar, lågo trampade
på den glatta, smala skogsstigen,
där de gingo fram den ene efter
den andre. Stigen var för smal för
dem båda.
Först gick hon, en smärt, rank
gestalt med raska, smidiga rörelser
och ett eget fängslande behag öfv er
hela sin personlighet. Han, som
kom efter, var en man i
medelåldern, bredaxlad och medelstor med
gråsprängdt hår, hög, vackert hvälfd
panna och ett par varma ögon,
strålande af klokhet och intelligens.
Han följde ifrigt hvarje hennes
rörelse, där hon gick framför honom
på vägen, men det låg ingen glädje
i hans blick, intet anande, lifvande
hopp.
En tryckt stämning, likt
vind-stillan strax före stormen, lik
döds-lugnet innan störträgnet bryter ut,
en väntan, en aning om något, som
skall hända, som måste hända, låg
öfver dem båda.
Det var deras sista promenad för
sommaren.
Morgonen därpå skulle hon resa
med ångaren söderut. Deras vägar
skulle skiljas för — hvem vet? — lifvet.
— I tärande, brinnande oro gingo de
och buro på denna tanke
gemensamt. De gingo tysta. Hade de
då talat ut, dessa två, som hela den
långa härliga sommaren utbytt så
många tankar och ord med
hvarandra? — Eller låg just den sak, det
ämne, de hälst ville dryfta nu i
afskedsstunden, så djupt nere på
bottnen af deras själar, att de ej
mäktade draga fram den i ljuset?
Plötsligt vände hon sig om och
stannade framför honom. Det låg
ett drag af beklämdhet, öfver det
älskliga ansiktet och de stora mörka
ögonen sökte hans blick i forskande
oro, liksom ville hon läsa hans
tankar.
»H varför är ni så tyst? Jag ber
er, säg då ett ordl Den är så
förfarande denna tystnad; det är som
den skulle kväfva mig! Kan ni inte
skämta mer, doktor Hallberg?»
»Nej, fröken Margret, jag har glömt
bort den konsten», svarade han med
ett matt leende.
»Och likväl var ni en mästare i
den konsten, då jag först lärde
känna er.»
»När var det?» frågade han och
såg frågande på henne.
»När det var? Och det frågar ni?»
»Ja, jag minns nu ej, vill ej
minnas den dag, som var innan den ni
kom in i mitt lif», svarade han
allvarligt.
Hon vände sig häftigt om och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
