- Project Runeberg -  Varia. Illustrerad månadsskrift / Årg. 2 (1899) /
680

(1898-1908)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Uppgörelse. Bild ur lifvet. Af Nanna Wallensteen (Sven Ljung)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Älskade, älskade», kunde han
blott framstamma, men i hans ögon
låg en värld af kärlek och sorg.

»Låt oss gå nu!» hviskade hon och
han följde henne än förtviflad och
förkrossad, än i ljungande uppror
och trots mot ödet, som bundit
honom i sina slafbojor.

De gingo tysta genom skogen,
öfver myren, fältet och hagen.
Redan skymtade villan, hon bodde uti,
däruppe pä kullen. Hon hade lagt
sin hand på hans arm, och de gingo
sakta tätt intill hvarandra och
växlade blott då och då ett enstaka
ord, ett betydelselöst litet ord för
att ha något att säga. Nu voro
de vid grinden till hennes hem.

De stannade.

»Vill du skänka mig en
afskeds-kyss, den första och sista», bad han
ödmjukt och räckte armarne emot
henne.

Hon föll med glädjestrålande ögon
i hans famn och besvarade hans
kyss. Sedan tog hon hans hufvud
mellan sina båda händer och såg
honom djupt och innerligt in i
ögonen liksom ville hon inprägla hvarje
hans drag i sitt minne.

»Farväl», hviskade hon, »och friskt
mod, älskade! Vet du, det är en
röst inom mig, som säger, att det
ej blir ett farväl för lifvet. Jag hör
hoppets jublande stämma inom mig.
Du skall få se, att vi två skola
er-öfra lyckan en dag.»

»Gifve Gud att du talade sannt!»
hviskade han i hennes öra, tryckte
henne på nytt i sin famn och kysste
hennes ögon, kinder och läppar. —
Farväl! Farväl!»––––––––––––

En ensam liten talltrast sjöng sin
vemodiga sång från furans topp,
resedan doftade inom parkgrinden,
vinden brusade sakta på hafvet
bakom kullen och månen steg upp skim-

rande som silfver på mörkblå
sommarhimmel.

*



Dagen därpå på morgonen, då
ångbåten låg färdig att afgå från
den lilla badorten på ön, för att
bortföra de sista badgästerna för
sommaren, stod Margret resklädd på
däck och spanade orolig och
forskande omkring sig.

Skulle han ej ha mod att återse
henne? Skulle han ej ha kraft att
komma ned och säga henne ännu
ett sista farväl? —

Båten ger afgångssignal,
landgången drages in. Det sorlar omkring
henne af röster; det pratas, skrattas,
ropas farväl i alla tonarter. Hon
hör intet, ser intet mer än en
välkänd, älskad gestalt, som med
brådskande steg skyndar öfver gatan och
styr rak kurs på hamnen. Skall han
hinna? Skall han hinna ner? —
frågar hon sig i brinnande oro.

Nu börjar maskinen arbeta, den
stampar, rycker, vattnet forsar, båten

skakar, rör sig —––––då — då

står han där flämtande, andfådd med
ett drag af jubel öfver de mörka
dragen. Båten backar, aktern
kommer alldeles inpå bryggan på nytt.
Han drar hastigt upp ett bref ur
fickan och svingar det likt en
segerfana.

»Jag är fri, älskade!» ropar han
till henne mellan bruset af vattnet
och larmet af människorna omkring
dem. »Jag är fri!»

»Och jag är bunden», hviskar hon
till svar, leende, men med en fuktig
glans i de mörka, strålande ögonen.

»Vi återses!» ropar hon på nytt,
och deras ögon mötas i en enda
lång, varm blick, som ej släpper
hvarandra förrän ångaren gör en tvär
krök och simmar ut, stolt och
modig, lik en ung delfin, färdig till
fäjd mot de hvitskummiga böljorna
därute på det vida hafvet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 12:55:46 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/varia/1899/0685.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free