Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund - Fjärde boken. Månskensöfverraskningen. Fjortonde kapitlet (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fången på Cayo Toro. (»A LOST AMERICAN») EN BERÄTTELSE FRÄN KUBA AF ARCHIBALD CLAVERING GUNTER. ÖFVERSÄTTNING AF J. GRANLUND.
FJÄRDE BOKEN.
MÅNSKENSÖFVERRASKNINGEN.
(Forts.)
Till allmän lättnad för hvar och en
ombord på lustjakten förklarar denne,
som har gula febern till sin specialitet,
nästan med detsamma, att det icke är
denna sjukdom, af hvilken hans vackra
patient lider. Inte häller tror han det
är solsting, men därom är han inte
säker. Han fruktar emellertid, att
Blanche sannolikt kommer att få
hjärn-feber i dess svåraste form, och tillråder
med en sällsynt själfförsakelse hos en
fattig läkare, att patienten, som har
råd att betala honom ett bra arvode,
genast föres från skådeplatsen för hennes
oro och om möjligt till ett nordligare
klimat.
»Det afgör saken», säger Grayson.
»Vi lyfta ankar klockan tolf i natt!»
»Ni skickar väl båten till den där
viken, som ni lofvat?» frågar Dennison.
»Naturligtvis», svarar jaktägaren, och
han säger till kapten Pinnock att själf
med fyra man fara i hans egen gigg,
den snabbaste han har, i det han
meddelar skepparen noggranna instruktioner
och beordrar honom att göra allt i sin
förmåga för att taga om bord hvem
hälst han än träffar vid viken.
Sedan båten gifvit sig af, säger
Grayson till Dennison: »När båten
kommer tillbaka, lyfta vi genast ankar.
Följ nu med mig till denne satans
spanske öfverste! Klockan är redan
elfva; vi ha inte mycken tid att förlora!»
Ty läkaren har behöft icke så lite tid
för undersökningame och fastställandet
af diagnosen och ordinationen och
anvisningarne om hvad som bör göras för
att lindra plågorna för den stackars
flickan, som nu skriker vansinnigt inne
i sin hytt.
»Herre Gud! Låt mig komma
undan min älsklings skrik!» ropar bankiren
rysande. »Det drifver mig till
vansinne.»
Men de komma honom att skynda på
äfven af annan orsak, ty han uppfångar
Blanches tal i yrseln: »Dödad, emedan
jag älskade honom! Mördad af dessa
händer, som borde ha räddat honom!»
Medtagande läkaren i sin ångbarkass
aflämnar han honom i Caimanera.
På kajen förde emellertid doktorn
Dennison afsides och hviskade
försiktigt till honom: »Jag vågade inte
säga det till fadern, men jag fruktar
högeligen, att hans dotter förlorat
förståndet för alltid.»
»Gud i himmeln! Era — era skäl
för det?» säger Georg mycket allvarsamt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
