Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Femte boken. Rättvisans hand - Sextonde kapitlet (Forts.) - Sjuttonde kapitlet. Sanningens yra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta är nu redan öfverl Hon begär
nu att få träffa er.»
» Santissima ! Begär hon att få träffa
mig?» Det ligger förtjusning i
spani-orens röst.
»Jai Vill ni i morgon eftermiddag
hälsa på oss hemma igen?»
»Gradas ä Dios! Jag antager båda
era förslag», ropar Ortiz. »Hvad ni
gör mig lycklig, sefior Grayson. I
morgon eftermiddag säger ni?»
»Ja! Jag har ett förslag att göra
er då med afseende på min affär, som
jar tror skall passa er», sade bankiren.
»Jag behöfver en vän på mitt kontor
lika väl som en affärsman, som har
fallenhet för stora affärer, och ni har
under de senaste veckorna bevisat er
ha sådan.»
»Klockan tre således», kurrar Ortiz
belåten som en katt vid åsynen af en
råtta. Hans ansikte lågar af sydlänsk
lidelse, då han mumlar: »Sefiorita
Blanche har frågat efter mig!»
»Ja, många gånger. I förstone vågade
jag inte nämna det för er, men nu då
det tyckes vara min dotter angenämt,
är jag förtjust öfver att få inbjuda er
att bli vän i mitt hus.»
»Åh,ni vet inte, hur lycklig ni gör mig.
Det är min lifsluft», ropar spanioren
med en sådan outsäglig förtjusning i
ansikte och röst, att Grayson, då han
gått, mumlade: »Det är som Laura
misstänker. Riskerade sitt lif för att rädda
min dotters fästman, då han själf är
kär i henne! Vid George, min vän
Ortiz är en ädel man!»
H vad nu beträffar Ignacio, så åkte han
ut på eftermiddagen, ty han har med
förbättrade finansiella förhållanden lagt
sig till med ett ståtligt spann och ett
magnifikt ekipage, och fann våren så
ljus, som om Central Park varit
paradisets lustgård.
Vid det han passerar Femte avenyen,
kastar han en blick upp på palatset,
där hans dyrkade kämpat med
sjukdom och besegrat den och kastande
på sitt spanska vis en slängkyss
ditåt, mumlar han: »Mi querida, tni
altna, carissima Blanchita *. Ack
Gud har varit god mot mig! Hon
skall åter bli Blanche från fordom.
Jag skall se hennes sköna ansikte
in-spireradt af hennes utsökta ande; hennes
ögon skola blicka in i mina och säga
att de älska mig. Hon skall dyrka och
tillbedja mig. Hon skall bli min för
alltid och evigt.»
Och solen i Central Park förefaller
don Ignacio Pasquale Ortiz, då han
åker genom dess lummiga alléer, ännu
mera strålande, än hon var på det
kubanska plantaget, då han
fördärf-vade den ende, som han trodde stod
i våtgen mellan honom och hans kärlek.
SJUTTONDE KAPITLET.
SANNINGENS YRA.
Följande dag, just vid den tid som
var bestämd för Ortiz’ besök, ringer
George Dennison, som just återkommit
från tropikerna, på hos mr Grayson
vid Femte avenyen och skickar in sitt
kort till miss Laura Morales.
Han önskar efterhöra Blanches hälsa,
ty hennes vansinniga skrik ringa
ännu i hans öron alldeles som då han
lämnade jakten vid Bermuda.
Därjämte har han att yppa några andra
nyheter, som han inhämtat på Kuba.
Ty under sin vistelse i Nassau hade
tidningsmannen genom bref fått order
att åter begifva sig till ön för att
rapportera, om det fanns någon utsikt
till vapenhvila mellan insurgenterna
och generalkaptenen, hvarom rykten
vid denna tid gingo i New York.
Utseendet af bankirens hus, då
Dennison träder in, låter honom hoppas,
att allt står väl till med husets sköna
dotter. Tjäname se glada och muntra
ut. De stora fönstren äro uppslagna
för att släppa in den milda luften på
en klar majdag.
* Min älskade, min själ, dyraste lilla
Blanche.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
