Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Fången på Cayo Toro. (»A lost American») En berättelse från Kuba af Archibald Clavering Gunter. Öfversättning af J. Granlund. Femte boken. Rättvisans hand - Sjuttonde kapitlet. Sanningens yra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det uppstår en liten rörelse i
förstugan utanför och flickan, som tittar ut,
blir plötsligt strålande som solen i
ansiktet, och kärlekens glöd lyser ur
hennes ögon, i det hon h viskar: t Howard*,
och hon gestikulerar med sina hvita
armar. Nästa ögonblick skiner hvarje
hennes drag af en onaturlig blekhet.
I hennes ögon ligger denna
missförstående, tviflande, vansinniga blick.
Hon mumlar: *0 Gud, min feberdröm!,»
vacklar tillbaka och ryser: »Ni — ni
har rätt! När de döde uppenbara sig
för mina sinnen, är jag vansinnig /»
Och plötsligt lyfter hon upp
hufvu-det, från hvilket det upplösta håret
faller ned rundt omkring, och skriker:
»Jag hör hans steg! Den döde är
lefvande — min älskade!» Hon skyndar
mot dörren, men darrar och stannar,
som fruktade hon att sätta sina sinnen
på prof.
Dodson sticker in hufvudet och
stammar likblek i ansiktet och darrande
i hvar led: »Mr T-T-Temple!»
Och en figur, ännu blek af elände
och mager af umbäranden, med ett
ansikte ännu bronseradt af den
tropiska solen, störtar in och ropar med
glad röst: »Blanche!»
»Howard!» Med ett skrik har den
unga flickan fallit i hans armar,
hennes båda händer gripa hans och hon
snyftar: »Jag känner hans hjärta slå!
Jag vet, att hanlefver!» Därpå snurrar
rummet rundt för henne och hon faller
vanmäktig i vålnadens armar.
»Min Gud, han lefver!» skriker Ortiz
och faller skräckslagen och vridande
sig ned på en stol.
Därpå skocka sig alla omkring
honom och ropa: »Temple!» Ehuru de
för ett ögonblick knappt känna igen
honom, ty utom de rymkor, som lidande,
hunger och fängelse plöjt i hans
ansikte, hänger ena armen lam vid hans
sida.
Men utan att fästa sig vid dem,
hviskar han till den unga flickan vid
hans hjärta: »Jag hade dig att lefva
för och kunde inte dö, Blanche!»
Därpå ropar han: »Hon svimmar! Ni
borde ba forberedt henne. Hvar är
den där slyngeln Pomp?»
»Jag lämnade brefvet, sah!» mumlar
svartingen, som med två eller tre af
tjänarne tittar försiktigt på honom.
»Men jag var rädd för att visa det!»
utbrister Latu-a. »Ni sade att de voro
hans sisia ord!
»De voro hans sista ord då; de ä’
inte hans sista ord nu/» säger mr
Smith; men då han får syn på Ortiz,
antar hans röst en undertryckt guttural
glädjeton, som kväfver allt vidare tal,
ehuru hans ögon låga, som de gjorde
den natten på stranden, då han
krossade hufvudskålen på Mendoza och
ropade: »Vid afgrunden, jag är åter
mexikansk medborgare!»
Men Grayson infaller med tårar i
ögonen: »Min stackars gosse, jag har
sorgliga underrättelser från dig. Min
dotter, fruktar jag, har förlorat
förståndet !»
»Hvad, förlorat förståndet! Hvad
jag mest älskade, hennes själ — borta!
Borta från mig för alltid. Och i dag
trodde jag, jag skulle bli så lycklig.
Har jag kommit tillbaka för detta?»
stönar mannen smekande flickan, som
fortfarande ligger afsvimmad vid hans
bröst.
»Ja», svarar hennes far. »Hon
beskyllde seöor Ortiz —.»
»Ortiz!» ropar Temple halft
hysteriskt och seende sitt rof låter han sin
fästmö falla i systems armar, träder
fram till Ignacio och mumlar: Ȁndt-
ligen! Gud yarelof! Åndtligen!» Och
det ligger jägarens blick i ögonen,
som sökt sitt villebråd mången god dag.
»Det här — det här är ett
familjemöte», stammar spanioren, darrande i
hvar led. »Jag — jag vill inte göra
intrång.»
Han gick mot dörren, men Temple
förekommer honom ropande: »Jaså, ni
tänker smita ifrån mig, ni, som inte
lämnat mig något kvar i världen utom min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
