Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Drömmen om den döda. En saga af Lennart Hennings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frosten natten förut hade gjort sitt
värf och nu folio björkbladen i hvirflar
från de spensliga kvistame. Alltjämt
flera föllo ned, och medan vinden drog
genom kronorna roade han sig med
att kasta ned nya flockar i vattnet.
Konungen red fram till Signe. Hon
reste sig opp så fort hon hörde
hof-slagen af hästen och hennes ljushylta
lilla ansikte lyste opp, då hon fick se
honom; han lyfte henne till sig i
sadeln och vände om till hennes hem.
De talades vid och smektes som
älskande, ty han hade vunnit hennes
kärlek innan han vann sitt rike, och
det var den sena uppfyllelsen af deras
längtan som skulle komma nu, när
han gjort sitt storvärf och började få
tid att tänka på lyckan.
Innan middag red konungen bort
för att låta ordna allt till deras
bröl-lopsgille och Signe vardt ensam igen
med sina drömmar. Hon kände sig
så underligt trött, lemmame voro matta
och mäktade inget. Det kylde
därute redan innan solen gått ned, ett
kallt luftdrag strök genom dalgången
och jagade en frossbrytning genom
hela hennes späda gestalt. Hon gick
in i sin kammare fast där var skumt
och mörkt. Det skulle göra henne
godt att få lägga sig, tyckte hon. Och
hon slöt ögonen och somnade in,
redan innan de röda aftonskyarne
bleknat. När de första stjärnorna blänkte
fram, stilla öfvervinnande dagens
mattade ljus, då lyfte ej längre någon
andning silfversöljorna på hennes
lif-stycke, då hade hennes sömn gått
öf-ver i den djupaste och sista.
När konungen kom tillbaka, var hon
borta för alltid, och det var sorgens
vinter som bröt in öfver honom, när
den första snön gömde hennes graf för
hans ögon. Han återvände till
kungsgården och tänkte på hennes minne
och styrde riket. Han vardt en tung
konung, vardt rik på makt, och arm
på ära. Men sorgen hvilade öfver
honom alltjämt, och hans lif var den
ensammes lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
