Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Drömmen om den döda. En saga af Lennart Hennings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
makt med sig, att han vågade ta led
ningen, den var i stället gifven åt
Torkel, konungens närmaste frände.
Fartyget fick en underbart god och
förlig vind. Färden gick snabbt öfver
Östersaltet, ut genom sundet och opp
förbi Norges strand. De seglade så
långt någon förr farit och ännu längre,
seglade förbi den nordligaste udden af
Hålogaland, seglade förbi Bjarmlands
yttersta ängder och vidare. De foro
igenom ett haf, där isbärg summo
omkring i svår drift för stormarne och
där norrsken flammade för hvar natt
öfver den kyliga vattenytan. De
kom-rao in i ett ogenomträngligt mörker,
där ingen dager blekte rymdens svarta
natt, där stjärnorna inte lyste, där till
och med de flämtande norrskenen
slocknat. Det började värka under
pannhvalfven af det ständiga stirrandet
hän igenom natten, de talte knappt
till hvarann, en sådan trötthet tyngde
deras sinnen.
Ingen vind förde dem, ty seglet
hang slakt mellan rårna, men bogen
sköt undan vatten ändå och de kände
att de oaflåtligt foro framåt. Det var
som om ödets tvång trädt i stället för
våg och vind, som om Midgårdsormen
bure fartyget på sin rygg och sköt
fram det genom hafvet. Kölden
stelnade ikring dem. Tacklingen och
borden voro hala af is som stelnat där
ur luftens kalla fukt. Frusna och
stumma, håglösa och orörliga sutto
männen på sina poster. Det var bara
«n som bar tillit till deras lycka och
hoppades att de skulle komma fram
och det var Torkel.
Efter en veckas hemsk färd i
mörkret började sällsamma ljud störa den
<lofva tystnaden ikring dem. Det
dånade i vattnet som när väldiga fall
störta sig utför höga hällar och hamra
på stename i djupet. Det skummade
som när stormen vräker vatten mot
vatten vid det mäktigaste uppror i
hafvet. Det gnisslade och sjöd ikring
fartyget som när den största af skal-
derna skildrade Utgårds vilda jakt
genom rymden. Fartyget kastades
våldsamt på höga vågor som vuxo till
jättar utan någon vind, det var som om
de hade seglat på en milsvid grytas
kokande vatten. Det hvisslade som
gastar, det hven och bubblade under
och ikring fartyget och med fasa
för-stodo de att de voro i malströmmen,
det vreda och hemska underhaf som
flyter kring Midgård, människornas
hem. Malströmmen, den vildaste, den
fruktansvärdaste dödsfara som någon
rönt; den måste de först fara öfver som
lefvande skola gå vägarne till de döda.
Då talade konungen. Väckt ur sin
grubblande tystnad af dånet och
hviss-let och gnisslet sporde han Torkel
hvar de färdades fram.
Han tycktes inte känna hvarken
häpnad eller rädsla, då Torkel svarade
honom att det var Malströmmen som
omgaf dem. Han fann det naturligt
att de måste gå igenom dödsfarans
svåraste och bittraste pinor för att nå
fram till de döda och sjönk tillbaka
i sitt grubbel igen.
När dånet slöt, kände de närheten
af land, mörkret ljusnade till vanlig
natt och de ankrade vid en ö, hvars
stränder voro högklippiga, så att de
omgärdade öns inre liksom med en
mur. De stego i land, förtöjde dra
ken och satte några män till dess
vakt. Alla de öfriga klättrade öfver
bärgen och kommo ned till ängame
innanför dem, sargade och blodiga
efter den vågsamma och svåra färden,
men med äfventyrets första brinnande
lust i sinnet. Torkel och konungen
som nu var kraft och dådlust igen,
gingo i spetsen, och efter dem följde
deras män två och två, alla redo till
strid och med starkare undran och
vildare drömmar än de någonsin haft
tillförene.
Den näjd som de gingo igenom var
ödslig och vild. Deras fotter sårades
af stenar med skarpa kanter. På
marken vuxo färglösa örter med håriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
