Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Drömmen om den döda. En saga af Lennart Hennings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fälten hade egenskapen att aldrig några
spår fäste intryck där. Ej häller vardt
någon skugga synlig på dem, ty den
mäktade ej ens för ett ögonblick öfver
-vinna glansen. Underbara blommor
strålade bland den yppiga grönskan,
allt var fulländadt till formen och
konungen häpnade isynnerhet öfver
att alla färger voro skiftande; under
den man såg först skimrade det fram
en annan, nästan alltid af en metall.
Träden voro af ormbunkars skapnad
med det finaste löfverk, och fastän
allt var så lugnt klang likväl ur dem
ett sus som ljöd likt sånger. Små
flyg-djur i granna färger lyste i luften.
Och med ens förnam nu konungen
invid sig tillvaron af henne som hans
längtan ropat efter och en ljuf ro smög
sig öfver honom. Han sjönk ned vid
en buske af gyllenblom.
Helt nära sig såg han ett något
som tycktes honom som en underbar
rök, som en stod af silfverluft. Det
var som om en del af vintergatans
hvita skimmer hade sväfvat framför
honom. Och han kände att det var
hon, fast ej sådan som hans ögon sett
henne förut, och han förstod också
att hon ej nu var sådan som han
tyckte sig se henne.
Han förnam att hon talade till
honom, fastän han ej kunde höra
hennes röst, det föreföll honom i stället
som om han hade hört ord inom sig
talade till honom.
— Du har sörjt, du har inte lefvat
lycklig. Hvarför kommer du till mig
då? sade rösten.
Och konungen svarade utan ord, ty
han förstod att Signe hörde hans
tankar:
— Det är därför jag kommer. Jag
har inte kunnat glömma. Nornorna
ha lagt den bördan på mig. Men jag
har sökt dig, ty min längtan vardt mig
öfvermäktig.
Rösten svarade: Jag drömmer om
dig som jag gjorde då jag lefde. Och
i drömmen är du mig alltid nära —
närmare än nu.
— Aldrig var du mig så fjärran
som då jag längtade efter dig, gentog
konungen, aldrig var jag så ensam
som då. Nu skola vi aldrig skiljas.
— Du glömmer att jag är död och
att du lefver. Du glömmer att jag
vill drömma att du är hos mig och
kunna vänta att du skall komma en
gång. Vet du inte att Glansfalten är
de lyckligas hem? Jag ser i din
fyl-gias källa att din själs vatten är klart
och jag väntar dig: för mig är väntan
inte lång.
— Jag kunde inte bära att mista
dig och vara dig förutan. Det slet
mig ifrån allt och förde mig hit.
— Jag väntar dig. O, se, hur
källan grumlas. Du får inte stanna här,
din andedräkt har Midgårds oro. Gå,
så att du kan komma till mig. Du
skall veta det finns lyckliga här som
aldrig förenas med dem de längtat till,
ty dessas källor blefvo aldrig klara och
de kunde aldrig nå Glansfälten. Ur
deras sinnen tas minnet bort. Men jag
vill bli lycklig så att du kommer hit.
Då föllo fjällen från konungens ögon
och hans vilja gaf efter och lät
skimret glida bort mellan de doftande
blommorna. Hans önskan bar honom snabbt
tillbaka till hans män och underbart
lätt skedde återfärden. Helt snabbt
funno de sin drake i fjällviken och
styrde åter till hemlandet.
Och konungen hade funnit den väg
han hade att gå. Han vardt de stora
gämingames man och hans namn vardt
en lösen för krigame och en älskad
saga för barnen. Hans längtan sof på
hans sköld och vaknade först, när
dödsörnens vingar susade öfver hans
hufvud. Då förde den honom till
Glansfälten och henne och lyckan.
Så vardt drömmen om den
bortgångna stjärnan för hans lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
