Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Drömmen om den döda. En saga af Lennart Hennings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och klibbiga blad och skorfviga,
fjälliga frukter ur hvars inre maskar
krälade fram. Högre än de andra reste
sig tistlarne med sina spjutformiga
taggar och hårda fjäll. Bland stenar och
växter kilade blanka ödlor med
gnistrande ögon och en sorts syrsor
gnisslade gällt då vandrarne gingo förbi.
I stället för fåglar flögo genom luften
ormar som sprutade etter af en
förtärande. kraft. Nådde det en blottad
hud brände det sig igenom och
förintade lemmen, men Torkels
försiktighet att låta alla kläda sig i signade
skinn före vandringens början räddade
de flesta.
Längst bort stodo täta töcken som
hindrade dem från att se synranden
och äfven sväfvade öfver deras hufvud,
så att de tyckte sig vandra under en
mulen himmel. Men dagern där
varder aldrig annorlunda.
Småningom märkte Thorkel att de
gingo på en väg som dagligen nötes
af gående steg. Och snart blefvo
holmens invånare synliga. Till höger
och till vänster om vägen lågo grottor
i bärgen och i hvar och en af dem
sågo de någon fängslad varelse.
Utanför vaktade vanskapliga väsen och lekte
med hvarandra under fasaväckande
läten. I en af tjutgrottorna sågo de
rysande männen ulthunden Freke, där
han låg fjättrad af det underbara
Gleipnerbandet och med det
etterdry-pande svärdet uppspärrande hans
käftar. De måste också vada öfver den
å, Von, som bildas af den pästförande
fragga som rinner ur hans gap. De
sågo till sist den pinohåla där
guda-fienden Loke låg bunden med
tarmar vid klipporna. Torkel betraktade
med en rysning den fruktade mannen.
Hans lemmar voro hvita och glänste,
men Torkel urskilde också de
vredes-gnistrande ögonen och det till spjut
hårdnade håret. Konungen trädde
närmare än Torkel ville göra, men
han såg ej på Lokes mäktiga gestalt,
han hade envist sina blickar fästa på
hans vif, Sigyn, som med oändlig
ömhet- samlade det från Skades orm
drypande giftet i sin skål och hans
ögon tårades vid den synen och han
baji Torkel att de skyndsamt skulle gå
vidare, ty det skulle ändå vara långt
att gå, innan de kunde vänta sig att
råka den han sökte.
De gingo därför ’raskt igenom
kval-världarnes fasor och hastade öfver
gränslandet till de dödes ort, den
näjd som bär namnet Mörkveden.
Dess snöhöljda marker genomträngas
aldrig af sommarvärme, dess djupa,
villsamma skogar fåras af strida älfvar
som välla opp ur bärgkiltlar dem
trollska vidunder huggit och fyllt med
sitt etter. Där bo sådana som man
bör akta sig att tala med, ty af
oöfver-lagda ord hämta de kraft att skada
den talande. Bländverk locka med
utseende af skatter, men de händer
som vidröra dessa ting komma aldrig
loss från dem, utan kvarligga som
knutna vid föremålet, som bränner dem
likt glöd. De kommo slutligen till
en älf där spjut och svärd och andra
stickande och huggande vapen hvirflade
ikring och gingo öfver den på en bro
af guld. Hunna till brofästet på andra
stranden sågo de sig om, men
varsnade endast ett grått töcken som skymde
brons bortre hvaltbåge. De gingo
vidare och kommo ned på en strand,
där allt var motsatsen till hvad de
lämnat och Torkel sade med ett
lät-tadt andetag ur det höghvälfda
bröstet: Nu, konung, har jag lyckligt fört
dig till Glansfälten. Gå och sök den
du vill finna; här skola vi bida din
återkomst. Och ensam tlrog konungen
vidare.
Han gick genom ett slättland med
runda små kullar mellan hvilka
ho-nungsfloder runno. Luften var stilla
och kändes som en smekning, så mild
och mjuk var den. Närmast marken
gingo likväl fläktar fram för att föra
vidare blommornas vällukter.
Han märkte snart att de glänsande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
