Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1899 - Musik. Revy. Af Filippo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
texterna i allmänhet annat än en
konventionell ram för att göra musik,
hvar-vid man får vara nöjd, om det är ädel
och skön musik, som gifves? Det är
sannt, undantag finnas, och de utgöras
af de förnämsta bland genrens
mästerverk. Men har någonsin en god text
kunnat förmå oss att uthärda med dålig
musik? Nej, och tusen gånger nej,
under det att däremot den text skall
vara bra genomusel, som icke kan adlas
af ädel och skön musik. För öfrigt,
den värklige musikvännen, som på
förhand kände till Estrella,
borde ju ha vetat, hurudan texten var,
och borde i stället ha kännt sig gladt
öfverraskad, att den kunde taga sig
sig så pass ut, som den värkligen gjorde,
detta delvis beroende på hr Elmblads
regie, som hade den förtjänsten att
fylla scenen med ett rörligt folklif.
: Bouronvilles högtidliga in- och
ut-marscher af de uppträdande komma att
förstöra hela min opera», klagade
Ber-wald, då hans stycke skulle gifvas anno
62. Någon dylik anledning till
lamen-tationer hade han emellertid nu icke
haft, och det fastän saken icke är
utan sina svårigheter. Saken är
nämligen den, att den lakoniske Berwald
ofta är nästan till öfverdrift knapp
i formen. Ett stycke slutar med ett helt
kort efterspel och efterföljes genast af
ett annat, utfördt af helt andra personer,
livilka nästan strax börja att sjunga,
och någon förbindande dialog finns icke.
All den dramatiska scenmusik, som i
nyare verk förbinder de olika numren
och utgör en ofta välbehöflig
öfver-gång mellan de förnämsta situationerna,
saknas här nästan fullständigt! Men
hvilken nobel, härlig musik i denna
opera från den första tonen till den
sista, och hvilken rik och modern,
symfoniskt behandlad orkester. Här i
Estrella är kanske Berwald framför allt
sig själf. Hvilken originalitet och
hvilket geni redan i ouvertyren, den
följande introduktions-scenen och i den i all
sin knapphet förtjusande första finalen
med sin lilla afslutande ritornell i en
situation, hjältens affärd till kriget, där
en modern komponist skulle tagit till
hela det grofva artilleriet. Lägg
vidare märke till spejarens humoristiska
parti, den moriske prinsens
beundransvärda monolog, den friska
jägar-kören, de förtjusande flickkörema,
Estrellas storslagna och sköna arier,
den mästerliga kvartetten och finalen
i denna akt samt hela den
skiftande musiken till de sista scenerna.
Estrellas förvandling till demoniskt
ond-skefullt väsen i slutscenen kommer nå*
got oväntadt, men är storslaget skildrad
af Berwalds musik, som slutligen i de
skönaste toner lugnar stormen och låter
en mild resignation förklarande skimra
genom. Situationen påminner här för
öfrigt något om Medea. Denna scen
liksom hela Estrellas för en vanlig
sångerska nu för tiden alldeles
oåtkomliga parti utfördes med öfverlägsen
bravur och konst af fru Östberg, som
äger denna förmåga att växa med
svårigheterna, som är så sällsynt. De
öfriga uppträdande voro hr Ödmann,
fröken Hulting, hr Söderman, som
mycket bra sjöng sina svåra aria. hr
Lej dström och en rätt lyckligt
debuterande hr Ericson ur kören. Det hela
leddes med lif, pietet och stil af hr
Nordqvist.
Till de viktigare af öfriga konserter,
framför allt till musikföreningens repris
af Händeis Messias, får jag kanske
tillfälle att återkomma i nästa häfte.
Filip po.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
